Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
av idel trista och sorgsna människor.
”Norrsken, stjärnor, köld, en lång rad döda hus
och en natt utan slut: februari.” Ludvig
Nordströms Norrlandsstad är en solig och
lycklig idyll, där världshistoriska epoker
avlösa varandra i magistralt tempo utan att
punschen och toddarna, kalkylerna och
utdelningarna förlora något av sin magiskt
glädje-bringande verkan. Detta bullrande och frodiga
Stornorrland, vars centrum, Öbacka, ju också
är stationerat betydligt sydligare än Eyvind
Johnsons Boden, har hos den yngre författaren
ersatts av ett ”Lillnorrland”, som hör till vår
romans kusligaste miljöer. Borgarna bekämpa
förtvivlat sina neuroser med alkohol och
kommunalpolitik. På gatan går stadens enda fallna
kvinna — Venus känner alla, men ingen
känner Venus. Folkskolläraren stinger med sin
ironi hål på den naivt förhoppningsfulle
kom-munalreformatorn-urmakarens svällande
optimism, den aldrig tröttnande fru Blixt rusar
kring med hat på tungan och klipper med
skvallrande lappar av en heder där, en heder
där. Gymnasisterna supa sig förstörda redan i
unga år på sjaskiga kaféer. Och innan boken
slutat har den frodige urmakarens optimism
fått en definitiv knäck — hans rötägg till son
har i ruset blivit dråpare och drunknar under
flykten i en vak. Äntligen beveks författaren —
han låter läraren återvända till den fattiga
skurkvinna han förfört, och till och med den
blacke och förvirrade urmakaren får i
läsarens ögon ett slags försonande tragisk storhet,
när hela hans värld ligger i spritdränkta
spillror. Det hela är en med ypperlig
behärskning given skildring av Norrlandsstaden,
staden i mörker, full av neurotiska, trista och
slutna människor, som aldrig få blomma ut
under sol och ljus himmel. Det är genuint
svenskt från början till slut. Och det är nästan
outhärdligt.
”Timans och rättfärdigheten” försvagades
måhända av att Eyvind Johnson göt in sin
egen Hamletmentalitet i den unge
disponentsonen. Här har han arbetat friare, och det
finns ingen gestalt i boken, som direkt tolkar
håns egen reaktion. Därför har boken kunnat
bli konkret och välbalanserad.
Norrlandsskildringen fortsätter i romanen
”Minnas” (1928), men här är tonen bittrare
och mer söndersliten. I skildringen av
brödraparet Berr anar man också en reflex av
författarens egen upplevelse — 1927 hade en
bror till honom dött av blodstörtning i
Amerika. Romanen ”Minnas” innehåller dessutom
en fördjupning och en teori, som äro värda
uppmärksamhet. Det är en mycket kuslig och
mycket intelligent bok.
Titeln frapperar. Minnets problem
återkommer ofta i boken. Eyvind Johnsons
minnes-psykologi är värd en egen undersökning.
Minnet, som normalt försonar, sovrar och
utjämnar, fungerar på ett annat sätt för de
män-niskotrasor, som fylla denna roman. Minnet
är skräck och ångest, minnet är verkligheten,
den hemska och blodiga, som måste glömmas.
Minnena tränga sig ständigt på, men de måste
neutraliseras, kvävas, dränkas eller maskeras,
om icke individen skall springa sönder för
det oerhörda inre trycket. Det kan ifrågasättas,
om man här icke rör vid roten till all den
primitivism, som växt fram i vårt kulturliv
under det sista decenniet. Skräcken för minnet
betyder en motvilja mot varje
personlighets-sammanhang, varje verklig själslig
kontinuitet. Det heter om en av figurerna,
bibliotekarien Clerk: ”Herr Clerk ville, att minnena
skulle vara gamla plagg man tagit av sig,
ingenting annat; gamla plagg man hänger in
i sin garderob men aldrig mer tar på sig. När
han ibland greps av den orosliknande lusten
att ta fram dem, titta på, röra vid dem,
räddade han sig ut i vardagens rike och sade till
sig själv: Vilken härlig dag! Av instinktiv
rädsla eller av bekvämlighet var han sluten
även inför sig själv. Därför kände man under
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
