Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
som i sin kärlek. Det betyder, att hela bokens
aspekt är den asociales, den utestängdes —
den livs- eller samhällsoduglige proletärens.
Men dess ton är icke hat. Det heter om
bibliotekarien herr Clerk: ”Han lade samman
småsakerna men tänkte icke vällustigt på
resultaten som en småborgare eller kallt som
en historiker utan helt stilla och sorgset likt
en fader med många olikartade och opålitliga
barn.” Det utsäges icke, men denna aspekt är
diktarens, är Eyvind Johnsons egen.
3.
Så långt hunnen har Eyvind Johnson alltså
gett en ypperlig, konturskarp och bitter bild
av Norrlandsstaden och dessutom framlagt en
proletärt inspirerad psykologi av
utomordentlig skärpa. Hans närmast följande böcker
”Kommentar till ett stjärnfall” (1929),
”Avsked till Hamlet” (1930) och ”Bobinack”
(1932) bilda en relativt sluten grupp av något
annan karaktär. Dels är blickfältet vidgat —
Eyvind Johnson skildrar nu storstaden,
Stockholm. Dels är den rena analysen övergiven
och författaren går frenetiskt till angrepp:
hans mål är nu medvetet att avslöja
samhällets och människornas uselhet och falskhet.
Sällan har en svensk diktare svängt gisslet
mer obarmhärtigt än Eyvind Johnson under
denna period. Figurerna i hans böcker fly som
i panik undan hans hudflängande slag,
blottande all sin usla gemenhet. Eyvind Johnson,
som började i blekt allvar, har nu blivit den
obarmhärtige ironikern som svänger en
sju-taggad piska och ler, när blodet sprutar. Med
en sådan makaber vällust har knappast någon
annan svensk romanförfattare ägnat sig åt
den subtila sysselsättningen att skära det
välmående borgerskapet i tunna skivor.
”Kommentar till ett stjärnfall” är en
demonisk bok, där Stockholm framträder som
skådeplatsen för en oändlig serie vidriga
och låga uppträden. Där är grosshandlar
Stormdal, som spärras in av sin maka som
föregivet sinnessjuk. Där är hans bror
historikern — en karikatyr på humanistens,
vetenskapsmannens svek mot verkligheten. Där är
hans två oäkta söner — den ene, musikern
Andreas Sonath, är den hänsynslöse sol- och
vårmannen. Boken är full av utfärder till
öarna i Stockholms närhet med matsäckar,
sprit och buskerotik. Det ligger en tjock
dimma av brunst, lystnad och hat över
panoramat. Bakom dialogernas ström av cynismer,
grovheter, gemenheter anar man otydligt
författarens egen slitna profil, där en död
förtvivlan kämpar om övertaget med det svartaste
människoförakt. Samtidigt har tekniken blivit
i hög grad komplicerad, den inre monologen
användes med virtuos skicklighet, och
författarens sprakande ingenium kommenterar
oavbrutet figurernas grimaser och handlingar
med sataniskt skarpögda iakttagelser. Det är
ren hets från första sidan till den sista, boken
är skriven i ett anspänt, pressat själstillstånd,
som ligger mycket långt borta från hälsa och
balans.
När ”Avsked till Hamlet” skrevs, var
diskussionen om den lagerkvist-blombergska
”livs-tron” i full gång. Eyvind Johnson gör i sin
roman ett inlägg som visar, att han icke kan
få någon mening i dessa spekulationer. Rent
konstnärligt är boken också hans svagaste.
Bäst är namnet, som ger uttryck åt en viktig
ny tendens i författarens utveckling. Efter ett
försök att bli präst blir huvudfiguren rotlös
bohem och återvänder till sist till det
anonyma arbetet. Filosofien är nonchalant och
förenklad: ”Jag är den som sätter mig över
individualisterierna, och jag går inte omkring
och plottrar med min själ, med mitt hjärta,
jag. Kärleken — den sitter i testiklarna, i
äggstockarna, det är denna klara syn, som skall
frälsa världen. Jag är inget kräk, ingen
Hamlet.”
Större behärskning visar ”Bobinack”, Eyvind
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>