Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
Johnsons mästerverk i den demoniska genren.
Här är skådeplatsen fortfarande Stockholm,
men perspektiven ha sträckts ut till hela det
moderna samhällsskicket — boken vill ge en
hel kulturanalys. Detta sker genom att i
huvudgestalten, den mystiske Bobinack,
förkroppsliga den moderna livsmystiken och omge
honom med ett utsökt sällskap skojare och
skökor, alla hänsynslöst genomlysta av
författarens psykologiska röntgenstråle. Lättast
är att notera de negativa resultaten.
Kapitalismens själlösa människotyp representeras av
den slappe, förslöade direktör Aromaticus,
vars vinstgivande geschäft snurrar på lika
effektivt, även om han själv försvinner. De
livsodugliga, hämmade Hamletgestalterna och
idealisterna förhånas skoningslöst, och
religionen får sin beskärda del i tilltvålningen av
pastor Ström. Samhället som sådant kritiseras,
och på bokens sista sida möter primitivismens
evangelium: ”Jag håller för närvarande på att
undersöka värdet av mänsklighetens samlade
erfarenheter, kulturen. Jag är inte säker på att
den borgerliga kulturen, den enda som för
tillfället finns på lager, när man går in i en
butik och begär en smula kultur, är så
livsviktig, att man bör ge sitt liv för den. Är ni?”
Frågar man efter de positiva värden, som
bestå i ironiens och kritikens elddop i denna
stränga och hårda bok, så kan man först
stanna inför det primitiva, ohämmade
driftslivet, som här för första gången i Eyvind
Johnsons utveckling mötes med beundran och
vördnad. Eyvind Johnson närmar sig på
denna punkt sina yngre kamrater bland
arbetardiktarna — de kring Artur Lundkvist
samlade primitivisterna ”fem unga”. Lydia,
som ger sig åt varannan mansperson i boken,
representerar driftsmystiken. Kring henne är
spunnet ett brasilianskt tema: ”Månsken och
doft av fuktig, djup skog, av olja, av
lokomotiv och blommor.” Lydia erinrar sig, hur
man stiger ut i floden, hur man badar i
mån
skenet, och hur man springer i svarta djungeln
och sjunger ... Det är Lawrence och Artur
Lundkvist. Kulturen och hämningarna
förhindra en återgång till detta soliga naturliv.
Räddningen är proletariatet: ”Bara om du
bleve fattig, mycket fattig, kunde du komma
längre, sade Mårten. Du skulle kanske finna
mer i tillvaron, komma längre in i den och
närmare dess urflöde. Det primitiva — det
skulle du komma närmare.”
Detta är en ny tro hos Eyvind Johnson,
hans första tro. Den är ännu icke naturligt
inlemmad i hans åskådning. Hans förnuft ser
idel tomhet. Men hans instinkter finna
rikedom. Han har i sin skiss i ”Ansikten” försökt
ge en syntes, som på ett märkligt vacklande
språk lyder som så: ”Jag tror på samklangen.
Och på proletariatet som skapar det nutida
livet med sina händer och en dag ger kulturen
nytt liv med rikedomen och friskheten i sin
själ. Jag tror på livet, som man aldrig kan
vila mot som mot en mjuk kudde utan
ständigt formar med sina instinkter och sin vilja.”
De primitiva ingredienserna i denna kultursyn
känna vi. Om den nya kulturen och om den
vilja, som skall vara med och skapa den, ville
man helst höra litet närmare. Ursprungligen
var titelfiguren Bobinack sannolikt avsedd att
ge dessa upplysningar. Men hans gestalt har
icke blivit klar.
Bobinack är ett slags övermänniska, en
aning besläktad med livets profet Mynheer
Peeperkorn hos Thomas Mann. Han är
mannen som ”lever — för att leva”. När han
straffande står inför den förfärlige borgaren
Aromaticus, säger han: ”Du representerar den
borgerliga människan, den osolidariska,
egoistiska, självbelåtna människan, och jag, som
är okänd, jag representerar djävulen.” Hans
natur är som synes svårfattbar, och man
förstår, att kritiken tvistade om han skulle
representera Sovjetryssland eller — som Erik
Blomberg föreslog — Ivar Kreuger. Väsentligen
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
