Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
två novellsamlingar, av vilka den ena
anknyter till den franske författaren André
Baillon och den andra rymmer några
ypperliga skisser med antika motiv — markera
alltså en utvecklingskurva av största intresse;
man kan i förskjutningen återfinna något
av det svenska kultursamhällets egen rörelse
under 1920-talets oroliga år. Men framför allt
vittna dessa böcker om en personlig kamp för
klarhet, hälsa och rätt till konstnärligt arbete,
som imponerar genom sin seghet och sin
otvetydiga framgång. Eyvind Johnson startade
med ett svårt handikap av ekonomisk, social
och psykisk art. Han hämtade snart nog in
försprånget, hans ypperliga intelligens
skolades, han såg obarmhärtigt in i sitt eget
själs
liv och i samhällets dolda kräftsår. Han blev
den hänsynslöse avslöjaren. Men när han var
nära att stelna i grimaser och negativitet,
räddade han sig genom en primitivistisk
underkur, som kom honom att plötsligt upptäcka:
livet är ändå värt att älskas. Och när han väl
nått denna insikt, strömmade alla goda vätskor
till — han återknöt till sina barndomsminnen,
uppfattade utan hätsk bitterhet, hans fräna
satir undanträngdes av en frodig, försonande
humor och ett överdådigt äventyrligt
rallar-humör. Det är med utomordentlig
spänning man avvaktar denne hårt prövade,
redligt arbetande och sällsynt väl utrustade
diktares kommande arbeten. Med litet tur
kan han bli vår unga litteraturs stora namn.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
