Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Vinter 1915. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
av fingrarna blev små prickar i den vita
snökanten.
— Du har väl arbete? undrade han: ögonen
stod en sekund alldeles stilla i skallen på
honom.
— Ja, jag är vid ett sågverk, sade Olof.
— Va är det för folk? Riktigt folk? Eller
knölar?
Olof kunde inte svara nu heller. När de gått
några steg sade han:
— Ä ja vars.
— Din far och jag var kamrater i många
år, sade mannen. Vi kom opp samma år med
banan. Du skulle väl ha en slant.
Han tog upp läderplyskan och fingrade på
slantarna, fick fram en enkrona.
— Nej, sade Olof.
Mannen höll kronan i nypan, men han
tittade sig försiktigt om, det var väl för att
inte verka så vräkig.
— Hur gammal är du nu då?
— Femton, sade Olof.
— Hur många är ni nu? frågade Långa
Småland från sin höjd: han böjde sig ner med
frågan, lade ner den vänligt.
Olof tänkte efter. De gick en bit till, var
alldeles invid grinden. Så sade han:
— Jag bor inte hemma. Men —
Han måste räkna.
— Det är tre stycken. Det vill säga med
mej fyra. Men jag, bor inte där.
Han sade där också. Han tyckte genast det
lät så fult. Han hade ingenting emot dem.
— Jag har inte varit hemma sista året, sade
han och fick med ens lust att prata vidare.
Det föll sej inte så.
Nu ljög han lite grand, en tumnagel bara.
Han hade ju nästan aldrig varit hemma.
— Det är du som var fosterbarn, sade
Små-lands-Pelle. Jag kommer ihåg dej. Det var ju
bra folk. De var snälla?
— Ja, sade Olof.
De stod vid grinden, prästen gick förbi och
satte sig tungt i sin släde. Hans stora
skinnhandskar klappade lätt på fällen, som tryckte
upp mot hans mage. Det såg så varmt och
omstoppat ut. Någon lyfte på mössan, någon
långt ute från byarna. Det var inte inställsamt,
det var tacksamt, kanske också en smula
solidariskt: Du och jag är vid samma grav och
har att göra med samma lik, Johanna läste för
dej och nu ligger hon där, kall, färdighostad.
Prästen gjorde ett slags honnör, mild,
omili-tärisk, fast det fanns så mycket med krig just
nu. Han tänkte kanske på döden. Här oppe är
gott om kyla men inte så fasligt med död.
Åtminstone inte jämfört med all död som nu
finns i världen. Man sade att han hade
släktingar, unga män som var ute i kriget, någon
på franska sidan, någon på tyska. En del hade
nog funderat på detta: tänk om kusinerna
träffs. Mitt i ett storslag, mitt i braket. Tanken
var omänskligt stor och förfärande. Men det
fanns tjusning i den. Du lyfter bössan, inte
en gammal mynningsladdare, inte en vanlig
björnbössa, inte en fin belgare eller
hus-kvarna, inte en stordyr älgbössa — nej, den
vräkigaste av alla, mauser, tung, varmskjuten,
och tar sikte och låter ett par tre skott gå —
och så ser du honom, kusinen, kanske han
heter Lars. När ni lekte ihop. När ni var på
fiske. Så är det att inte vara neutral. Så är
det med de fina, nya krigen. — Pratet har
gått runt i byarna. Om nu Amerika —. Nej,
inte Amerika, det ligger för långt borta. Å nej
vars, inte så långt heller, med dom båtarna.
Om nu Amerika kommer med. Julius, som fått
medborgarpapperen. Kalle till n’ Pers och
a’ Karolina, eller Charles Paterson, som det
heter på amerikanska språket, är ju gammal
medborgare. De har vänt ordet på tungan, det
söta, dyrbara ordet: medborgare. Förr var’n
Snor-Kalle i soldattorpet, sen blev han
emigranten Karl Anders Pettersson från
Mörk-hårdsbyn, Överluleå socken, Norrbottens län,
emigranten med blomsterkrans kring
svart
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
