Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Vinter 1915. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
timmermassan. Sen var det ett tegelbruk och
sen en potatisåker, det var många slags
arbeten, han kunde berätta om alla och lägga till
ett och annat pyntord, om så skulle behövas.
— Ja, nu ska ju arbetslönerna stiga, så det
blir bättre för oss, säger Smålands-Pelle.
Deras förbannade krig, men i alla fall. Hur
mycket har du i timman?
Han har stoppat ner slantpungen, som sagt
farväl till kronan, han drar på sig vanten igen
och ser med detsamma frusnare ut. Och
gammal. Ungdomen, det är folk som står med en
slantpung i näven och kan slänga ut en slant
hit och dit, inte behöver tänka på sånt, här
har du en eller ett par kronor, jag kan stå
i kylan med bara händer, sånt tar inte på mej.
Men ålderdomen kryper in i värmen,
vantarnas värme, där ligger gamla händer och
vill inte ut. Han har också fällt upp kragen
på sin snyggt borstade överrock. Ändå har
han tagit ett par tre supar i dag — med den
äran — och skulle väl gått med öppen rock.
Han kanske också tänker, att det inte passar
sig. Annars bryr han sig inte om vad som
passar sig, han behöver inte krusa, ännu går
han i arbete med full timpenning.
— Tjugu öre, säger Olof.
Smålands-Pelle nickar.
— Jaja, säger han och ångrar kanhända
slanten ändå. För mindre har man gått i knog.
På den tiden vi byggde banan och före. Och
långt före. Det var inte så feta förtjänster då.
Han säger det utan elakhet, han använder
bara just de orden. Han har inte hunnit vänja
sig vid kriget ännu, fast det är många månader
gammalt.
— För sågverksarbete också?! säger han
med undran. Och förakt, kanske. Industri av
vilket slag det vara må är ingenting för
honom. Och på sågverken rör man sig inte.
De ligger stilla, fyllda av sitt vinande, sitt
rassel och mummel — men de ligger stilla.
Man kan lägga grund och mura upp ett
maskinrum för ett sågverk, men stanna där?
Jaja, säger han och vill vara fin och snäll,
sämre arbete kan man ju få. För den delen så.
Huvudsaken är att man har ett arbete. I dessa
tider.
Det är ett talesätt, han har inte så gott om
ord i dag, när han inte får använda de grova.
Olof ser att han varit så fin, att han inte lagt
in snus både uppe och nere — eller bara lite
grand, så det knappast syns utanpå. I dessa
tider. Som i alla fall är goda. Ja.
Pappa och han arbetade tillsammans nån
gång, tänker pojken. De byggde järnvägar.
Smålands-Pelle och många andra.
Flera av dem är med här — de gamla. De
kommer där borta, alla är inte så flinka i
benen som smålänningen och har heller inte
så hederliga och tunga arbeten mer. De har
blivit undanskuffade, man kan använda dem
till litet av varje, någon kanske kärrar spån
och bark på sågverk. Men de har överrockar
och varmt på händer och fötter, och en del
av dem har egna hus, inte så stora, men egna,
de äger dem. Smålands-Pelle är fortfarande
ungkarl och inneboende hos en som heter
Lotta. Han har råd att slänga ut en krona till
höger och en till vänster och han sneglar inte
så mycket efter dem, det finns ett par
hundralappar och kanske någon tuéenlapp och många
tolvskillingar och andra småslantar kvar i
hans armar och rygg, har han sagt. Men si,
sågverk kan han inte med och kommer därför
inte genast bort från ämnet.
— Du får väl andra knog sen, säger han,
det där är väl ingen framtid. Bättre knog.
Ja, tänker pojken och säger det: att han
har funderat åt det hållet.
— Du skulle söka dej in vid järnvägen,
när du får den åldern, säger den gamle
rallarn, och hans ögon glittrar till. (Fara, resa,
höra hjulen rulla, skenskarvarna smälla,
känna ångan svepa förbi i stora sjok.) Så är
hans känsla för det, så dirrar det i honom;
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
