Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Vinter 1915. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTER 1915
men han säger det med andra ord: Där är
helt annat liv, där är helt annan rusch. Annat
än på sågverk.
Kanske suparna stiger upp i honom nu.
Kanske de legat och vilat sig, gjort sig små
och obetydliga och overksamma i kölden men
nu stiger upp som stålfjädrar i honom och
gör honom rak och klok och varm.
— Din far, säger han.
Pojken har hört det förut. Alt din far var
med och byggde. — Så blev han sjuk, låg
flera år. Men man minns honom. Han hette
som du och han kallades så. Inget öknamn
på honom, vad det kom sig av. Sanna mina
ord, inget öknamn bet på honom, de halkade
av, en sådan man var din far. Nu ligger han
där. Väl att han fick ro. Vi var kamrater
arton-hundranitti, då du bara hade tio år kvar till
att födas och komma till världen. Allt vi
byggde på den tiden. Och han sjöng en och
annan gång, vi sjöng allihop. Han var aldrig
vidare full, om det var så att han inte drack
så mycket eller om det var så att sypen inte
tog på honom så starkt. Din far.
— Vi var tillsammans mycket, säger
Små-lands-Pelle. Det var en ordentlig och rejäl
karl, han var så slängd bå i att räkna och
skriva ut de svåraste tal. Och han var rättvis.
Detta är ett försenat, en halvtimme försenat
begravningstal som suparna vräker upp i
Små-lands-Pelles mun. Det är allra högsta betyget
för ett liv: att ha varit rättvis. Pojken vet vad
ordet betyder, dess fulla betydelse. Ett så stort
ord, som Smålands-Pelle, mannen som aldrig
ljuger utan hellre tiger, säger. Och Olof
tänker: att en gång. En gång kan man tala om
det för alla andra. Denna ära, denna tunga
blomsterkrans av ära: att din far var en
rättvis man. Jag skall säga det nån gång, tänker
han gripet. Detta ord.
— Han kunde hitta på att röka segar då
och då, säger Smålands-Pelle. Som en patron
med en segar i käften. Men det var inte
hög
färd. Han var inte av sån sort. Det såg inte
högfärdigt ut når han rökte. Han tyckte inte
om snus, se. East han tog’et, bå i näsan och
i mun. Men bäst det va kunde han ta fram en
segar och stoppa i käften — sen gick han och
lukta fin.
Han flinar förläget till — eller inte
förläget men hänsynsfullt, han vill inte slå på
stort och le med hela mun en dag som i dag.
— Du har väl stoppat ner kronan? säger
han. Du kan ge’n till din bror om det är så.
Och han har fått en sådan lust att prata
eftersom han kommit gott i gång. De andra
står kvar borta vid graven, i tunnelmynningen,
och pratar något, ser in, låter denna bild av
kistor bli ett klart minne. Modern står där
borta, bröderna. Olof vill gå bort till henne,
han vänder sig, tar ett steg. Men han går inte.
Inte gråta, säger han tyst till någon där borta,
till modern, och till sig själv också. Och
Smålands-Pelle har fått lust att tala, mycket,
många ord.
— Din far, säger han igen och karamell
-suger på minnet. En gång.
Han tittar uppåt, himlen är tät av mycket
köld och det blåser. Han kanske kom på en
historia men i samma ögonblick kände att
han inte kunde berätta den. Han får hitta på
något annat. Eller inte hitta på, men komma
ihåg.
— Vi hade nog glada dagar också, säger
han.
Men han rättar till det för att inte vara ofin,
klumpig:
— Och andra dar med för resten.
Han tar betalt för sin krona, men på ett
snällt sätt.
— Din far ga bort mycket pengar, säger
han. Och han va bra på andra vis med. Och
han skaffade en och annan arbete. Och han
talte med folk som satte sig på tvärn. Ja.
Nu får han vara tyst, tänker Olof.
Han håller kronan inne i sin stora vante,
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
