Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Vinter 1915. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
han skulle vilja tömma vanten. Han hade fått
pengar så — en gång förut, av en man som
hette August och sedan dog, drunknade eller
maldes sönder i en timmerbröta förra året.
Det var pengar som blev över. Man var
försvarslös mot sådant, man kunde inte kasta
bort dem. Men man ville tömma sina händer,
tömma vantarna.
— En gång stog vi på en järnvägsstation,
det va når man fått till så pass med järnväg
genom Norrland att folk kunde börja emigrera
undan lite fortare och komma till Norget eller
Göteborg och slapp gå den vägen, säger
Små-lands-Pelle. Din far och jag stog där och såg
oss omkring och prata om ett och annat och
det va fint väder. Så får vi se ett par flicker
som sitter på en kappsäck och gråter. Och då
går din far fram och frågar varför dom sitter
där och lipar en sån fin dag med ny järnväg
och allt. — Jo, dom skulle fara till Amerika,
sa dom. — Ja, det är väl inget att gråta för
då, sa din far. Om några år kommer ni igen
och har bå klocka och hatt och är fina damer
med kappa, sa din far. — Då sluta dom opp
att lipa. En sån klok karl va din far. Ja.
Nu får han vara tyst, tänker Olof.
— Och där va också en, han hette
Larse-lius, han rökte opium, sade Smålands-Pelle.
Eller han hade rökt opium. Han hade vart på
sjön som många med honom. Så vi hade det
rätt trevligt ibland.
Hans långa och långsamma tal var ännu
inte slut. Han hade mycket vänlighet han ville
lägga fram och sökte ord att klä den i. Nu
kom modern på den uppskottade gången
mellan gravarna, de andra följde henne, de
såg ut som svarta fåglar mot snön. De pratade
inte, åtminstone inte högt, men snön knarrade
gällt under fotterna, mycket knarr, det liksom
vältrade sig fram längs gången mot Olof.
Smålands-Pelle var inte färdig på långt när.
Han tog ett nytt tag i de rimmiga mustascherna
och sade:
— Det där med sågverken är kanske inte
så bra. Nu är det ju ganska gott om annat
arbete också. Som sagt, vi hade glada dagar
och goda dagar. Det va inte så illa med
förtjänsten heller. Det va alla slags mänskor
som kom, en som hette Bleka Anders hade
vart vid cirkusar. Åtminstone sa han det.
Berättade din far nån gång om honom?
— Nej, sade Olof. Och han tänkte — hårt,
förtvivlat — att pappa, han berättade inte
nånting, han var sjuk, hur fan kunde han
berätta nånting då när han var sjuk, tig med
dej, karl, men du menar gott, men pappa satt
stilla och var tyst eller låg och var tyst, och
en gång tog han mej i handen.
— Jaså, han gjorde inte det, sa
Smålands-Pelle. Annars va han bra till att berätta om
saker och ting. Men du va väl så Kten, eller
kommer du inte ihåg — ja ja, han kanske inte
berättade så mycket sen han blev så att säja
sjuk av sej. Men den där karln, Bleka Anders,
kunde bäst som det va få ett ryck och spela
cirkus, så hela laget måste ta igen sej och
gapskratta. Ja, han va stockholmare, men annars
va det många andra, många smålänningar
också. Jaså, du har aldrig hört talas om Bleka
Anders?
Han såg riktigt bekymrad ut igen.
— Det känns som det skulle bli mer snö,
sade han. Och så kom han in i en annan
tankegång; det var som orø suparna nu sjunkit
undan och lämnat ett ännu större bekymmer
kvar, rentav en liten ångest: Att kriget det
fortsätter, det ser inte ut att bli nån bättring
på’t. Nänä, det är den fattige och arbetande
som får sitta emellan.
Då var det slut med hans tal. Nu var
modern här. Smålands-Pelle rätade på sig en
smula, han sträckte fram handen och sade till
pojken:
— Du får väl ha’t så gott då. Fast
sågverken —
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
