Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermann Hesse: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TYSKA BÖCKER
hela tiden är nära att bli inkorrekt genom sin
böjelse att upptaga alltför mycket av den
franska syntaxen. Ibland kan en sats i hennes
böcker få den sorts hänförande genialitet, som
ett språk bara kan få i en utlännings mun i
vissa benådade ögonblick — det är just den
lilla inkorrektheten som här blir ett så oerhört
plus i uttryckskraft. Egensinnig, tysk-fransk,
temperamentsfull, lynnig och orolig är också
hennes tanke, hennes förkärlek för musiken
och för intellektet, hennes politiska idealism
(hon tog 1914 upp striden mot fanatismen
och hatpsykoserna i Tyskland med en
tapperhet, som vi icke få glömma). Att denna lika
fina som kampdugliga författarinna nyligen
har utsänt en ny bok, en av hennes bästa, har
glatt tusentals människor. Även i ögonblickets
djupa ekonomiska och litterära depression har
hennes nya roman, ”Die Schaukel” (S. Fischer
Verlag), blivit en stor succé. Även Annette
Kolbs båda tidigare romaner innehöllo mycket
av självporträtt och självbiografi; den nya
berättar om hennes härstamning och ungdom,
skildrar med förtjusande konkretion hennes
föräldrahem i München, föräldrarna,
syskonen, barndomen och de första ungdomsåren.
Jag vet ingenting om hur mycket som är
fabu-lerat i denna roman, maskerat eller påhittat,
jag begär heller inte alls att få veta det;
denna författarinnas liv och personlighet är
dör oss, hennes tacksamma läsare, sann,
intressant och betydelsefull redan så som hon själv
skildrat och låtit oss få del av dem. Bilderna
i denna högst levande bok förefalla vara
nedkastade, improviserade med en underbar
lätthet och nonchalans — men i själva verket är
hennes konst mycket svårlärd och utarbetad.
Grundstämningen i detta och alla Annette
Kolbs verk är egentligen melankolien, är det
vemod som minnet och den djupa kunskapen
om död och förgänglighet ger. Men aldrig blir
detta vemod slapphet och passivitet, aldrig är
den sentimental, den är den dunkla, självklara
HUGO VON HOFMANNSTHAL
basen för en livets tapperhet och en beredskap
för glädje, lek och skämt, en beredskap för
kärlek, kamratskap och godhet. Även i de
ögonblick, då författarinnan är nära att få
tårarna i ögonen, är hennes dikt ständigt —
som god musik — tapper, behärskad, aktiv
och beredd att ta språnget tillbaka till en
gladare och muntrare tonart. Detta ger
författarinnan och hennes bok deras charm och
originalitet: hennes munterhet är alltid redo
att minnas tragiken, och hennes sorg står
alltid redo att plocka en blomma vid vägkanten
eller att uppfånga en liten lustig detalj. Denna
berättelses flöde flyter fram ur djupa och
dunkla valv.
Ina Seidel, bekant för bokvänner redan
genom sin roman ”Das Labyrinth” och som
nådde framgång och ära genom sin stora
roman ”Das Wunschkind”, har kommit med
en liten bok med uppsatser under titeln
”Dichter, Volkstum und Sprache”. Det är
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
