Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eva Berg: Brudbröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
BRUDBRÖD
Under den långa vintern tänkte Ann-Mari
ibland att alltsammans skulle bli mycket bättre
när våren kom. Hon var ännu så ovan vid
detta nordliga landskap, tänkte hon, det var
som om hon alltför hastigt förflyttats till en
ny värld, en underlig, främmande planet. Men
med våren måste allt bli annorlunda, våren
var ju lika härlig och välbekant i alla världar,
inte sant? Det dröjde blott så länge innan
den kom. Nu var det mars, en, två, tre, fyra,
fem, sex, sju månader hade hon vistats i denna
nya värld. Varje månad har trettio dagar och
lika många nätter. Ja, lika många nätter.
Första tiden efter sitt giftermål hade
Ann-Mari tyckt sig vandra omkring i en
feberdröms förvirrade natur. Talar man i
drömmar, och hör man andra drömvarelser svara?
Nej, man förnimmer aldrig röster, men
plötsligt vet man, eller minns, att någon yttrat
något, det förefaller som om man nyss läst en
lysande skrift i sin egen hjärna. Så mindes
Ann-Mari, att Valter frågat vad hon tyckte om
naturen här uppe i hans land. Och hon visste
att hon svarat efter lång tvekan:
— Är den inte — litet karg?
Hon erinrade sjg att Valter skrattat häpet:
— Karg! Men hur kan du säga något
sådant?
Det hade varit sensommar då, höst skulle
Ann-Mari velat kalla det. Men det var inte
en av hennes egna långa höstar med
kristallluft och oxiderade mälarvågor, morgonfrostigt
gräs och duniga regnslöjor över långsamt
döende lövprakt. Nej, en kort, intensivt dyster
årstid, då en makaber vegetation frodades
under ödesdigert tung himmel. I skogen pyrde
svampar upp ur jorden, det var inte stolta
fjällskivlingar eller festgula kantareller, utan
gråbruna, vårtiga svampkolonier, som hukade
sig samman som trälar bland murkna rötter
och ruttnande löv. På en del ställen glesnade
träden och gåvo plats för stora rostiga myrar.
Då halkade fotterna från förrädiskt kullrande
tuvor och sjönko ner i iskall sörja, och man
måste tänka på de människor som råkat ut på
gungfly och sakta, bit för bit sugits ner i
träsket och försvunnit. Det smög inte längre
lo och varg omkring här uppe, men Ann-Mari
var ändå rädd för att ströva ensam i skogen
kring gården.
Om kvällarna blev det ofta dimma. Hon
mindes en gång, då den legat som ett hav över
nejden, belyst ovanifrån av fullmånen och
gungande i vida, vita vågor. Ur dimhavet
höjde sig huslängorna som flytande svarta
öar, det fanns ingen fast mark på bottnen av
den rökiga oceanen, men man hörde ändå
fjärran röster ur det. Människor vandrade
utan skräck där ute på havsbottnen och ropade
hjärtliga avskedsord till varandra liksom
drunknande heroer.
Den kvällen hade Ann-Mari stått på knä på
fönsterbänken i den mörka hallen och stirrat
ut genom rutan med vidöppna, hårda ögon.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
