Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eva Berg: Brudbröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUDBRÖD
efter ljus, och då var det plötsligt sommar. Ja,
ett slags sommar, en förvirrad och häftig
soltid, en blomsterlös, nattlös sommar. Då hände
det stundom att Valter tog med sig det svarta
djuret, som var en hund och hette King, och
de två irrade rolösa långt bort i skogarna och
kommo hem dödströtta under den del av
dygnet som för ordningens skull fortfarande
kallades natt.
— Varför badar du inte i sjön om dagarna?
frågade Valter. Men Ann-Mari hade inte
kommit att tänka på att man kunde bada i den
lilla insjön. Vattnet var så mörkt där, och på
bottnen växte brunt, vaggande sjögräs, som
snärjde sig om lemmarna när man simmade.
Och skogen stod tät som ragg ända intill
strandkanten, ingenstans kunde man sträcka
ut sig och solbada tryggt som på de varma,
ljusa hällarna kring Mälaren.
Nu på högsommaren växte det höga stånd
av gula, fränt doftande blommor vid knutarna,
riktiga snår. Det var renfana, sade Valter, den
växten var utmärkt att krydda brännvin med.
Men den var inte så vacker att binda buketter
av; Ann-Mari måste gå långa vägar för att
finna några lämpligare blommor att pryda
rummen med.
Valter kryddade brännvin med renfana och
bjöd hem sina vänner på fest. Huset fylldes av
män, det myllrade av dem, av skratt och bråk
och tunga steg. Ann-Mari betraktade dessa
främmande män med undran. Hon kände att
hon måste vara mycket försiktig med vad hon
yttrade åt dem, deras svar föllo så oväntade,
och det behövdes så litet för att göra dem
hetsiga eller rörda. Men i vardagslag voro de
säkert tystlåtna.
Den tappra syrenbusken utanför Ann-Maris
fönster hade just den dagen burit sina första
knoppar, det var en månad senare än hemma,
tänkte hon, när hon bröt en lilafärgad klase
och fäste den i halsringningen på sin vita
brudklänning. Vid bordet satt hon bredvid
Valters bästa vän, en högväxt man med ögon
ljusa som natthimlen utanför. Han betraktade
henne länge oavvänt, böjde sig därpå fram
utan ett ord och tog syrenklasen från hennes
hals, lade den på sin smörgås och åt upp den.
Gästerna skrattade åt hans handling, men han
var orubbligt allvarlig, spetsade en kall forell
på sin gaffel och höll upp den mot hennes
klänning, ungefär där blomman suttit.
— Nature morte, mumlade han och
beskådade henne med kisande ögon och huvudet
på sned som om hon varit en livlös bild.
— Minns du, Valter, när vi red i kapp över
älven i islossningen? frågade någon tvärsöver
bordet.
— Kommer du ihåg den gången vi hissade
upp bilarna på logtaket och körde ner med
dem och din gjorde en sån elegant volt?
Ja, Valter mindes, och han såg gladare ut
än på länge, liksom befriad och hemkommen
från ett fångläger.
— Och minns du våren då vi tog studenten
och den ambulerande cirkusen kom till stan ?
Hur vi enleverade flickorna från den och
körde med dem . . .
— Nej, avbröt Valter häftigt med rynkade
ögonbryn, det minns jag inte.
Då gästerna sent omsider brutit upp och
bilarna satts i gång med buller och bång, blev
allt så tyst igen. Valter kom in och satte sig
på Ann-Maris sängkant. Hon var tjugu år,
men såg ut som ett trött barn där hon låg
spänd och smal i bädden. Genom fönstret
silade det obönhörliga solskenet. Valter talade
så egendomligt hest och hans händer voro
tunga. Han blickade ut genom fönsterrutan,
längtande, med druckna ögon.
— Vad mitt land är vänt och ljust, viskade
han.
Det var nästan gripande att höra en
människa åkalla detta hemska, mörka land med
sådana kärleksblinda lögner. Det var
omedvetna lögner och därför desto mer
för
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
