Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN PARIS
besluten att vara trogen, men hon kände sig
ej helt tillfredsställd och hade ett överskott
av obrukad ömhet. Balzac, den geniale
ungkarlen, som alltemellanåt helt plötsligt dök
upp och anhöll om tre dagars gästfrihet, blev
också snart det äkta parets omhuldade
skydds-ling. I grund och botten är hon smått
förälskad i honom; hon lider, när han talar med
henne om de kvinnor han uppvaktar — om
madame de Berny, madame de Castries, om
”hans markisinnor”. Naturligtvis anser hon
dem ovärdiga honom. Såsom republikanskt
sinnad och liberal sörjer hon över att se en
man sådan som Balzac hylla sig till monarkien
och adeln. Hon beskyller honom för snobbism
och förklarar hans politiska ställningstagande
vara en följd av ”markisinnornas” inflytande.
Hon överhopar honom med vänskapliga
förebråelser: ”En manlig tillgivenhet,
framsprungen ur en stark själ, som icke står
likgiltig inför någonting på jorden, som- har
känsla för allt, förstår allt elände och icke
ryggar tillbaka för sympati från någon kvinna,
vilken älskar att leva i en välluktande
atmosfär men likväl utan motvilja tål vitlökslukt,
passar er ej. Ni vill ha en kvinna med smäckra
former, dårande sätt, utpräglad elegans, och
ni hoppas att i ett sådant litet hölje av siden
finna en vidsynt och mångskiftande själ!
Detta är omöjligt... Detta tjusande yttre
kräver, för att skapas och sedan bibehållas,
intelligensens odelade uppmärksamhet; vad
kan det då bli över för själens odling? När
yttervärlden tagit ut allt (ty dygnet har blott
tjugufyra timmar), vad kan det då finnas kvar
för de upphöjda drömmar, som ständigt
föryngra själen?–––––-Man måste taga kon-
sekvenserna av sin smak.”
Allt detta smakar fruktansvärt 1830-tal
såväl vad stilen som vad känslorna beträffar,
men i grund och botten är det på kornet
riktigt. Madame Zulma Carraud hade rätt, och
det var hon, som in i det sista stod som den
trogna och goda vännen vid Balzacs sida,
medan ”markisinnorna” drevo med honom,
lurade honom, en så strängt upptagen man,
kors och tvärs genom Frankrike och
slutligen övergåvo honom. Senare ansåg hon att
Balzac blivit en smula förflackad genom
denna cyniska omgivning: ”Ack! nu är den
tid förbi, då ni skrev ’La Grenadière’! Då
var ni ej så kvick men hade mera hjärta.”
Balzac skulle säkerligen ha levat längre och
lyckligare, om han gift sig med en kvinna
sådan som Zulma Carraud, som skulle ha
vakat över hans arbete och hans hälsa.
Men då hade han måhända icke blivit
Balzac. Och det är detta, som är det tragiska
med kvinnor sådana som Zulma Carraud.
En annan samling berömda brev är
Napo-leons till Marie-Louise,1 vilken samling
nyligen förvärvats av Nationalbiblioteket; man
har för avsikt att ge ut dem i en vacker upplaga
med företal av Louis Madelin. I närvarande
stund äro kända specialister sysselsatta med
att dechiffrera dessa brev, och det är ingen lätt
sak. Denne store man skrev så fort och så illa
att man för att ha någon möjlighet att tolka
hans brev nödgas projiciera dem, väsentligt
förstorade, på en vit duk. Men denna
korrespondens är värd alla ansträngningar. Man
finner här den verklige Napoleon, sådan
han innerst inne var — helt olik den som
historien skildrar och som redan för
eftervärlden spelar den fängslade Prometevs roll.
1 Svensk upplaga under förberedelse.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
