Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: ”Mångrammatik” - Anmälda böcker - Thomas Mann, Jaakobs upplevelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
fyller hans fader med förskräckelse: dennes
egen natur är därför icke mindre fången under
måntänkandets lydnad och den djupsinniga
”vidskepelsens” exercitier. Så betvingande är
Thomas Manns konst (buren av en förförisk
ordmagi), att han lyckas åskådliggöra för oss,
hur Jaakobs spekulation med sina kategorier
”djup” och ”höjd”, ”gudomligt” och
”demoniskt”, ”över-” och ”underjord”,
”upprepning” och ”återkomst” och sin alltigenom
symboliska tydning av verkligheten har samma
rätt till namnet sanning som någonsin det
”solklara” förståndets räknekonst. Månen
känner inga givna kvantiteter, den utplånar alla
konturer, den beslöjar vad solen upplåter men
upplåter också vad solen beslöjar. Thomas
Mann visar (icke genom att predika det för oss
utan endast genom skildringens psykologiska
innebörd) att om vår tidsålders människor icke
kunna utvinna ur livstexten en helig mening,
beror det därpå att de mistat förmågan att
bruka och handhava Jaakobs
”mångrammatik”, den esoteriska vishetens paradigmer och
hemlighetens nyckel. Att väcka oss till
medvetande om denna vår oförmåga, däri består,
synes det mig, författarens pedagogiska patos,
och för att uppnå det målet tvekar han icke
att förödmjuka oss. Diktarens utsökt formade,
stundom preciösa och ytterligt medvetna
föredrag saknar nästan aldrig ett underfundigt
och förbryllande tycke av malis; men det är
näppeligen Jaakobs bild- och tankevärld som
det fina leendet gäller utan vår egen plumpa
häpnad. Denna häpnad har han likafullt själv
framkallat, tydligen menande, att ur
häpnaden kan den heliga rysningen uppstå och ur
denna åter vördnaden inför det månbelysta
livet.
Thomas Manns roman tillmötesgår
århundradets utan all fråga djupaste behov, när han
för måntänkandets talan och framställer för
våra ögon en förebildlig epok av hemlighet
och mytisk prägling. Men han riktar sig
samtidigt mot en av ögonblickets omhuldade
villomeningar, när han väljer sina tavlor ur den
gammaltestamentliga världen. Detta är
förvisso en reaktion av högsta värde; ty här
befinna sig den mytiska visdomens urbilder,
och hit måste mänskligheten allt fortfarande
rikta stegen för att hitta de levande
brunnarna. En sak vill jag emellertid understryka
som min personliga övertygelse, fastän den här
icke kan närmare utföras eller motiveras och
därför, naken och utan argumentation, får
gälla för vad den kan: att den gudsbild varpå
Jaakob arbetade (denna ur en ringa början,
ur stam- och krigsherren Jahus åskande töcken
till världshistorisk betydelse stigna gudsbild)
redan passerat sin utvecklings samtliga
stationer och nu är död. Vad som enligt min tro
och efter kretsloppets schema måste få ny
aktualitet för mänskligheten är icke den mot
kristendomen vända hemisfären av Jaakobs
spekulation utan den som vetter mot det
kaldeiska arvet och genom detta mot
avlägsnare religioners, fjärmare urtiders mån- och
st järnef romhet.
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
