Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Humanistiskt sinnelag och livsöde - Anmälda böcker - Stefan Zweig, Erasmus av Rotterdam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
mänhet. I detta avseende har boken
verkligen en mission att fylla, ett budskap att
bringa.
För att ge ett suggestivt grepp om Erasmus’
personlighet och dess särart ställer Zweig
honom genomgående i dramatiskt effektfull
motsättning till Luther. Ja, han låter Erasmus
vara den, som vid riksdagen i Worms faktiskt
har den lutherska reformationens avgörande
i sina händer. I sina privatsamtal med Fredrik
av Sachsen ger den ryktbare mannen, som vid
denna tid stod på höjden av sin bana och
beklädde ställningen som europeiskt
kultursamvete, Luther sitt stöd, men i det kritiska
ögonblicket intar han offentligt en
försiktigt medlande ståndpunkt gentemot Luthers
trotsiga: här står jag och kan inte annat. Om
detta är historiskt riktigt eller ej, må här
lämnas därhän, men det kastar en
blixtbelysning över två grundväsentligt olika naturer.
Erasmus är den intellektuelle reformatorn,
som med saklig och förnuftsbestämd kritik
söker råda bot för den katolska kyrkans värsta
avarter, Luther är den revolutionära
handlingsmänniskan, som slår hela spelet över
ända. Erasmus och Luther representera den
stående motsättningen mellan koncilians och
fanatism, förnuft och lidelse, kultur och
urkraft, världsborgardöipe och nationalism,
evolution och revolution. Erasmus är den mest
vidsynte och lärde, den klokare av de två, och
hela hans gärning går ut på avspänning,
försoning, utjämnande av motsatser; Luther har
inte Erasmus’ vida horisont och klarsyn, men
han är otvivelaktigt den djupare av de två,
han är överflödande kraft och medryckande
hänförelse, han har sin ojämförliga styrka i
känslornas skakande och högspänning.
Härmed är inte blott Erasmus’ väsen utan
det humanistiska sinnelaget överhuvudtaget
bestämt i sina grunddrag. För dåtidens och
dagens uppfanatiserade Europa låter Zweig
Erasmus representera humanismens ovilja mot
all partibundenhet och fanatism, dess
oav-hängighetsbegär och europeiska inställning,
dess strävan att överbygga klyftor och
övervinna motsatser, dess avsky för våldet och
oförtröttade vädjan till förnuftet och rätten,
dess tro på bildningens och upplysningens
makt över sinnena. Men författaren visar
också på de oförnekliga svagheterna i en dylik
sinnesförfattning. Då Erasmus i ”Dårskapens
lov” gisslar den mänskliga dårskapen i alla
dess former, mänger sig i satiren hans bittra
medvetenhet om sin egen oförmåga att ryckas
med, sin egen brist på mänsklig ”dårskap”
i hängivenhetens och självutgivelsens form.
Det är ett fint påpekande av Zweig och en
allvarlig tankeställare för den förståndskultur,
som i våra dagar inte har något annat att
bemöta de folkligt-emotionella strömningarna
med än intelligenssnobberiets överlägsna
hångrin. Det är dess liksom Erasmus’ stora
svaghet att vara alltför aristokratisk och abstrakt,
att vädja endast till en elit, medan folkets
breda lager äro vida mer mottagliga för
konkreta och fattbara motsättningar som klasshal.
rashat och religionshat. Och denna humanism
undergår obönhörligt samma självförvållade
och tragiska öde som den erasmiska: att från
sin forna härlighet spolas bort av
masslidel-serna, den dag ovädret på allvar brister lös.
Vad Erasmus beträffar, så har han enligt
Zweigs mening hyst en bergfast och rörande
tro på mänsklighetens framåtskridande genom
bildning och upplysning, på dessa makters
förmåga att tygla människans primitiva
lidelser. Denna kulturoptimism bringades på skam
lika gruvligt som i vår tid, men den var
likväl den positiva sidan av Erasmus’ i övrigt
ganska negativa natur. Förnuftet var hos
honom,- som hos så många andra humanister,
inte en produktiv utan en regulativ kraft, han
levde i själva verket i ett elfenbenstorn, och
det var endast genom böcker han kunde träda
i förbindelse med verkligheten. Hans försiktig-
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
