Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gunnar Ekelöf, Hundra år modern fransk dikt, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Symbolistisk lyrik
Hundra år modern fransk dikt: Från
Baude-laire till surrealismen. I urval och
översättning av Gunnar Ekelöf. Bonniers.
3: 75.
I ett stilenligt och delikat utfört omslag av
Bull-Hedlund (där stridens vågor går höga
kring Friheten på barrikaden medan en ros
spricker ut i en tidning, ur vilken även en
mystisk man stiger fram med lornjetten i ögat
och cylinderhatten i hand) har Gunnar Ekelöf
utgivit en mycket personligt präglad samling
fransk lyrik. Det är den symbolistiska linjen
han rätt troget hållit sig till från Nerval och
Baudelaire till de unga surrealisterna. I
förordet har han motiverat sitt urval i vältaliga
satser, som närmast formar sig till en litterär
trosbekännelse. De femton diktarna i
samlingen har alla varit konstnärliga nyskapare,
heter det, ”men de flesta bland dem har
framför allt velat söka en tro, en övertygelse, ett
medel att nå bortom den materiella, för
erfarenheten och förnuftet omedelbart givna
verkligheten. Det är med andra ord en skara
mystiker, en liten falang pioniärer som med
mediets, clairvoyantens eller sömngångarens
osvikliga säkerhet gått ut i de väglösa
vildmarkerna dit tanken och de fem sinnena
aldrig fört människan.”
Tolkningarna åtföljes av nio sidor mycket
välskrivna noter, miniatyrbiografier över de
representerade diktarna. Det är med verkligt
nöje man inleder — eller förnyar — dessa
bekantskaper; de blir relativt flyktiga (en
hastigt uppfångad blick, ett ansiktsuttryck,
några ord som ringer i öronen), men i
gengäld tröttar de aldrig. Äldst i församlingen är
Aloysius Bertrand (1807—1841), den förste
som gav distinktion åt den franska
prosadikten, en medeltidsromantiker, vars bildspråk
erinrar om gamla symbolistiska tavlor: hans
skräckslagna själ flyr ”genom skymningens
likbleka spindelväv, över mörknande
horisonter, brutna av taggiga, gotiska klocktorn”.
Känslans färg är ännu frisk som på en
väl-bevarad medaljongmålning i rader som dessa:
Ungdom, din glädje frös till is under tidens kyssar,
men din smärta överlevde tiden som den
kvävde i sitt bröst!
Kvinnor, ni som repat upp mitt livs siden, om någon
varit bedräglig i min kärleksroman så
är det inte jag, om någon varit bedragen
så är det inte ni!
Gérard de Nerval var en excentrisk
senromantiker, påverkad av Swedenborg, fången
i ockulta och astrologiska intressen, och
slutligen slocknande i sinnessjukdom. Den
egendomliga, djupsinniga och vackra sonetten
”Gyllene verser” tycks föregripa
surrealisternas verklighetsmystik, naturen är besjälad, de
döda tingen lever, ”den blinda muren ser din
minsta gest” — ”och som ett nyfött öga, täckt
av hud, växer en själ strax under stenens yta”.
En liknande mening brukar inläggas i
Baude-laires berömda symbolsonett
”Överensstämmelser” (”Den skog av symboler som täcker
vår jord hälsar med ögonkast mänskan, sin
broder”). ”Här upphör diktaren att betrakta
den objektiva verkligheten som en gräns för
sitt medvetande: han börjar i stället forska
efter en undermening, dold för profana ögon,
och ser allting som symboler för någonting
djupare eller högre” (Ekelöf).
Det fanns en tid när Rimbauds diktning
betraktades som kuriosa och hans egentliga
betydelse ansågs bestå i hans inflytande på
Verlaine; nu anses hans diktning av många
som ”kvintessensen av all modern lyrik”.
Verkan av dess konstnärliga genialitet förstärkes
ytterligare av intresset för hans livsöde, i
vilket många problem nådde en tillspetsad
form. De här översatta tolv dikterna är
hämtade ur den av Verlaine postumt utgivna
samlingen ”Les Illuminations”, en tunn volym av
outtömlig lyrisk fascination; till hälften består
den av prosadikter, vilka kan betraktas- som
ouppnådda i explosiv koncentration.
Rimbaud skiftar snabbt sina sinnesstämningar
från den havsfriska ”Morgontanke” — ”där
den väldiga brädgården susar i Hesperidernas
sol” — och den mjukt sorgsna ”Snyftning”
till de?t bittra hånet i ”Realisation”, där han
salubjuder alla sin ungdoms drömmar och
ambitioner: ”Ett vanvettigt språng mot
oändligheten, mot det osynliga ljuset, mot
njutningar utanför alla sinnen —.” Rimbaud är
utomordentligt svåröversatt och .det finns alla
skäl att hålla Ekelöf räkning för dessa
tolkningar.
Ur en tidig diktsamling av Maeterlinck,
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
