Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gunnar Ekelöf, Hundra år modern fransk dikt, anmäld av Artur Lundkvist - Ester Ståhlberg, Mot dagbräckningen, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”Series chaudes”, har Ekelöf hämtat ett par
dikter, av vilka åtminstone ”Blickar” är
överraskande modern i bildspråket och helt
övertygande i känslan.
Av nittonhundratalets skalder är
Apolli-naire det kanske största namnet; hos honom
möts den gamla symbolismen och den nya
modernismen, han är på en gång
sentimen-talist och konstruktivist, hemma i alla
stilarter, sående sina sånger som säd. Ännu i
skyttegravarna skrev han dikter extatiska av
kärlek till livet:
Våldsamma natt, du är mörk, du är mörkblå och
full av ögonblicksguld.
natt för ensamma män.
Den tyste, grubblande Pierre Reverdy väljer
en lampas låga i natten till symbol för den
brinnande själen:
Skenet blir allt högre, växer som ett träd,
som ett träd av eld på nattens vägar utav is
mellan fördämningar av månsken och metall.
Den vittbereste Blaise Cendrars bidrar med ett
par lyriska reseminnen, en smula för allmänt
modernistiska för att göra starkare intryck.
Den spiritistiskt färgade Robert Desnos
företrädes av några förfinade ordbroderier; ”Tre
stjärnor” påminner inte så litet om Ekelöfs
egna dikter:
Palatset, som fullt av sjögräs skyddar mina
drömmar, är ett rev och en domän för stormens
himmel, inte för den sorgsna
gudomlighetens alltför bleka himmel.
Jag har förlorat allting utom kärleken, kärleken
till kärleken, kärleken till sjögräset,
kärleken till katastrofernas drottning.
Den surrealistiska lyriken möter upp med
sina tre största nanfn: Breton, Tzara och
Eluard. Hos dem har en poetisk förnyelse ägt
rum i anslutning till en medveten,
systematisk irrationalitet och inkongruitet; en dikt
som Bretons ”Man och kvinna, båda lika
vita” verkar som en målning utförd i flera
olika plan med meningsfullt valda, stiliserade
detaljer. Den sammanhållande stämningen
erinrar oftast om melankoliska blues i
hot-jazzversion. Denna diktstils möjligheter att
tolka tankens och känslans komplikationer,
omkastningar och halvtoner är betydande.
Enligt Ekelöfs karakteristiker är Breton
dun
kel och djup, Tzara kantig och återhållsam,
Eluard ren och klar. Hos Tzara finns så
lidelsefulla stycken som detta:
Sömnens vin i kraniets kruka
och på duken, lagd av skrumpna händer, samlar
andra händer torra grenar, för att tända
syndafloderna i levnadsöden utan utväg.
Händer som för ordena till barnets mun,
som för barnet fram till dagens mun,
dagen, bonad med en eld som snuddar vid den första
vakans djärvhet
eller hänger sig i kramp vid räddningsrepet.
Du sjunger vaggsånger i ljuset av ditt språk,
i fjärrsynt friska nätter, lindade i vindens blöja.
Eluard har det ljusaste lynnet av de tre; han
är framför allt kärlekens diktare, djup nog att
nå fram till det ögonblick då han inser: ”Nu
är jag ensam, ensam, alldeles ensam och har
aldrig varit annat än jag är.”
Avsikten med denna hastiga
genomblädd-ring har varit att ge en aning om vad Ekelöfs
antologi har att bjuda; den är ovanligt
enhetlig och verkar i många avseenden som en
originaldiktsamling. Artur Lundkvist
Från Estland
Ester Ståhlberg: Mot dagbräckningen.
Bonniers. 3: 75.
Efter en genomläsning av Ester Ståhlbergs
nya bok minns jag tydligast en målning av
det estniska slättlandet, bördigt och hedniskt,
i mättad solglöd — därtill några estniska
ortnamn med åldrig, främmande klang. ”Mot
dagbräckningen” är annars en bok om ideella,
humana värden; den är övervägande faktisk
och saklig i sin skildring av esternas
frjhets-kamp och moderna historia, där inom en
tidrymd av ungefär ett människolivs längd
dramatiskt omstörtande händelser har
koncentrerats. Skildringen löper inte smidigt i svängarna
och man kan fråga sig, varför den inte har
gjorts helt och hållet faktisk. Som den nu är
verkar en del öden, av de alltför många
författarinnan tar upp. nästan som notiser i en
biografisk matrikel, för knappa och torra för
att intressera. Men i en helt saklig skildring
hade Ester Ståhlberg säkert inte fått
tillräck
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
