Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ester Ståhlberg, Mot dagbräckningen, anmäld av Margit Abenius - Håkan Tollet, Peter Surfinger, anmäld av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lig frihet för sin rika känsla. Det är för henne
ett behov också att måla — med besjälade och
förandligade färger — både episoder, porträtt
och landskap.
Historien börjar i Dorpat, där ett tragiskt
självmord inom studentkåren accentuerar
motsättningen mellan det förtrampade estniska
folket och de tyska adelsmännen. Därefter ges
några bilder av familjelivet på de baltiska
godsen. Man lever under tyngden av utlevade
fördomar, och en brutal grymhet utövas mot
de rättslösa bönderna. Det ligger inte för
författarinnan att fördjupa sig i hemska detaljer,
men autentiska dokument som hon citerar
berättar om en grymhet som är mer
tjock-hudad, bornerad och rå än den impulsiva
slaviska grymheten. I spridda scener får man
följa esternas resning och frihetskamp och
pioniärernas kulturarbete. Överallt en
obändig vilja till liv. Tidningar håller förtrycket
stången, doktor Kreutzwald samlar den
estniska folkdiktningen, skaldinnan Koidula
diktar om ”Näktergalen vid Emafloden”. Det är
härdiga, sunda hjärnor och osplittrade
karaktärer ur ett oförstört folkmaterial som Ester
Ståhlberg pietetsfullt hyllar i sin bok. Det
intressanta ämnet har författarinnans hjärta
och själ, och därför smälter berättelsen trots
dispositionens brister ihop till något i känslan
enhetligt. Margit Abenius
Idéerna och
sanningen
Håkan T o 11 e t: Peter Surjinger. Adress:
Hjältegraven, Blåstad. Söderström & C:o.
Fmk 55: —.
I en tidigare anmälan behandlade jag en
roman av den unge finlandssvensken Göran
Stenius, som trevande sökte sig mot något
centralt i dagens idékamp. Ungefär detsamma
kan sägas om en annan debutant från Finland
hösten 1934. Håkan Tollets ”Peter Surfinger.
Adress: Hjältegraven, Blåstad” är med något
förändrade namn och symboler en roman om
Tysklands sista utvecklingsfas. En jämförelse
ligger nära till hands med den
Tysklands-roman, som kom ut hos oss i höstas, nämligen
Arvid Brenners ”Kompromiss”, och
huvud
personerna erbjuda verkligen vissa
beröringspunkter. Men ”Kompromiss” står nu i en
särklass genom sin oförlikneliga psykologiska
saklighet, sin säkra kunskap om människor,
miljöer och kriser. Tollets bok är lösare och
osäkrare, mera vittsvävande, den ger inte —
och vill väl inte ge — intryck av autenticitet.
Den är snarast ett stämningsutbrott, en ideell
manifestation med en del konkret material ur
de senaste årens olyckskrönika.
Kompositionen har i sin beräknade
nyckfullhet och sin snabba växling av olikartade
bilder en prägel av film, till på köpet
kriminalfilm, som på ett egendomligt sätt
kontrasterar mot de långa resonemang, som fylla
vissa partier av boken. Peter Surfinger är en
ung journalist, som inte låtit sig ryckas med
av den nya folkrörelsens stormvågor, en
omöjlig, otidsenlig typ, som inte inser, att hans
verksamhet som reporter från gatustrider och
dylikt till förfång för sanningen måste
tillrättaläggas i propagandans tjänst. Boken både
börjar och slutar med hans död vid en
bombexplosion på ett järnvägståg, varvid resterna
av hans kropp av vissa politiska skäl utges
som en i kampen mot kommunismen stupad
partihjältes. På de därmed förknippade
omständigheterna är det ingen anledning att
ingå — de göra inte boken bättre.
Den har samma symtomatiska intresse som
Göran Stenius’ roman. Den synes mig säkrare
men också ytligare i stilen än denna. Det hade
funnits möjligheter att låta huvudpersonens
öde få en tragisk symbolik av bestående
innebörd — en sådan som Peter Werner i
”Kompromiss” på sitt stillsamma sätt dock har.
Därtill hade erfordrats en skarpare, jag skulle
vilja säga mindre lyrisk uppfattning av
människor och makter. Författaren har ett vackert
patos, men han behärskar ännu inte dess
uttrycksmedel, de bli ofta banala och
deklamatoriska, utom då han skildrar Peters
förhållande till sin hustru. Där får tonen innerlighet
och värme, där ger han en glimt av vad man
och kvinna kunna betyda för varandra.
”Är då allting bara idéer? Är inte
sanningen mer än en idé?” utropar Peter till sin
redaktionschef, som i den nationella idéns
tjänst likriktat hans kravallreportage. Där vill
jag se bokens kärnpunkt, dess mening, på
negativt sätt uttryckt i det förhållandet, att
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
