Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Etsu Inagaki Sugimoto, Blommor i ny jord, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hastiga och djupa glädje kastanjeskalen
förbrinna på eldstaden, hon leker snöbollskrig,
klädd i stora snöskor, och till omväxling med
stillsamma flicklekar den förbjudna
pojk-leken ”Att rida på den högbenta
bambuhästen”. Men oftare sitter hon, spänd och
orörlig, på en matta i sin vördnadsvärda
farmors rum och lyssnar till berättelser ur det
förgångna, legender i guld och rött om
samu-raiernas oböjliga dygder. Krigarvisor tonar
omkring henne lika mycket som vaggvisor,
och äran, äran överskyggar allt. Det är rester
av en åldrig exotisk riddarkultur med ett
system av begrepp och konventioner, som
genom århundraden har utpräglats i för
västerländsk uppfattning groteska
formationer: de förefaller oss graciösa och konstlade,
förfinade och grymt barbariska, nästan alltid
främmande, omöjliga att värdera.
”Blommor i ny jord” ger inblickar i en
egenartad aristokratisk och ytterst
konventionell kvinnouppfostran; från första stund går
den ut på att förkväva allt spontant och
ostyrigt impulsivt och tvinga det in i värdiga
och behärskade former. Det är en konsekvent
vingklippning, ans och tukt, en ständigt
pågående träning — inte bara i
blomsteranordning, teservering och hamptrådsnystning, utan
främst i andliga dygder — en formande och
tvingande disciplin. När Etsu somnar på sin
lilla träkudde bör hennes sovställning
efterbilda bokstaven kinoji, som betyder
”behärskningens ande”, men en pojke får sträcka ut
sig mer vårdslöst. Författarinnan synes som
barn genom en viss sinnets livlighet ha stuckit
av en smula från det blida japanska
kvinnoidealet. Bland annat har hennes hår en
rasvidrig benägenhet att locka sig. Det vägrar
att falla i glatta stripor — i sanning fatalt, ty
det inger hennes omgivning en olustig
förnimmelse av något primitivt, av djurpäls.
Impulsiva känsloyttringar dämpas i denna
miljö till det yttersta såsom tillhörande en
socialt lägre sfär. Under den mest uppslitande
tragik bugar man sig svalt och stelt, men
nerverna vibrerar ömtåligt för vad som pågår
under ytan, och ögat uppfattar tränat de olika
bugningarnas nyanser och symbolik. En gång,
efter en smärtsam dag i familjen Inagakis liv,
får Etsu höra tjänarinnan Ishi klaga och
snyfta som en tjänare: ”Ä, lilla fröken, lilla
fröken, jag är inte ledsen, jag är glad. Jag
tackar gudarna, att jag är en enkel människa
och kan få gråta, när mitt hjärta värker, och
skratta när mitt hjärta är fullt av sång” . . .
Författarinnan får ett ovanligt öde. Hon
blir bortgift med en japan i Amerika, och
under några år, som förefaller att ha varit
lyckliga, konfronteras hon med den
amerikanska friheten: stora rum, vilda trädgårdar,
förvånande tankar, käcka kvinnor, och
skådespelare som på ett chockerande sätt uttrycker sina
känslor genom gester. Efter mannens död
återvänder hon till Japan med sina två
småflickor. Men då har hon sett för mycket av
den västerländska friheten. Alla tre känner sig
som blommor i främmande jord. Konflikten
mellan väster och öster tar sig i
författarinnans milda framställning inga patetiska
uttryck — ty en samurais uppfostran gör honom
i stånd att uthärda praktiskt taget allt — men
hon har fått ett säreget perspektiv på sin
barndom. Ett stilla vemod, en kritisk
eftertanke präglar hennes med djupaste sympati
och beundran gjorda skildring av den döende
samuraikulturen med dess sinnrika symbolik,
som har avlägsnat människorna från tingen.
Det är sällan som man i en skildring av ett
exotiskt folk stöter på så många uttryck för
ett fjärran och främmande sätt att tänka och
känna. Följande barndomsupplevelse
förefaller att ha utspelats på en främmande
planet. Etsu har vid sex års ålder en lärare,
en man av utomordentlig mildhet och visdom,
som undervisar henne i Konfutses läror om
”Den förblivande mittpunkten”. Barnet, i
korrekt orörlig ställning på sin matta, förstår
inte ett ord under tvåtimmarslektionen, men:
”Den hundrade gången man läser ett ord,
fattar man dess innebörd” ... En gång råkar
hon göra en ofrivillig rörelse. ”Den svagaste
skugga av förvåning gled över min lärares
ansikte. Därpå lade han stillsamt ihop sin bok
och sade saktmodigt men med sträng min:
Lilla fröken, det är tydligt, att er
sinnesförfattning i dag ej är lämpad för studier. Ni
bör draga er tillbaka till ert rum och
meditera.” Hennes far fäller en lika diskret
anmärkning. Men Etsus sexåriga hjärta nästan
dör av skam. ”Minnet av detta ögonblick”,
skriver författarinnan, ”värker ännu som ett
sår den dag i dag är.” Margit Abenius
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
