Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Edouard Peisson, Sjöfolk, anmäld av Sven Barthel - Georges Duhamel, De vilda djurens lustgård, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En fransk sjöroman
Edouard Peisson: Sjöfolk. Gebers.
4:—.
Edouard Peisson väckte 1933 en viss
uppmärksamhet med sin roman ”Avgick från
Liverpool...”, berättelsen om en stor, modern
oceanångares första och sista färd. En riktig
sjöroman, skriven av en sjöman och psykolog.
En man som både visste vad han talade om
och hade språket i sin makt.
Ingen sjöromanförfattare slipper ju undan
att jämföras med Conrad. Han är fortfarande
mästaren. Och ”Avgick från Liverpool . . .”
företedde otvivelaktigt vissa likheter med
Conrads verk. I varje fall i fråga om
kompositionen. Samma metod att koncentrera
handlingen till en enda avgörande katastrof, mot
vilken skildringen långsamt och omständligt
föres fram i ständig dramatisk stegring, tills
spänningen blir nästan olidlig. Samma knappa
maner och personliga återhållsamhet — det
faller ingen av dem in att blanda sig i eller
att kritiskt bedöma sina figurers göranden.
Men frånsett detta är Peisson utan tvekan en
person för sig, och en betydande författare.
Hans stil är en helt annan än Conrads, snabb,
snärtig, rakt på sak. Som psykologisk
iakttagare är han kyligare, vassare, och hans
förmåga av individualisering är otvivelaktigt
större.
Med sin nya roman ”Sjöfolk” har han
tagit ett steg framåt, det är en självständigare
och rikare bok. Den rör sig också om en
far-tygskatastrof på Atlanten. Men här är
kompositionen en annan, snarast filmatisk, men
utan fladdrighet. Läsaren förflyttas glimtvis
till alla de av handlingen berörda miljöerna,
på sjön och i land, ser händelsernas
utveckling genom alla de agerande personernas
ögon, de aktivas och de passivas, befälets
och manskapets, rederipersonalens,
mödrarnas, hustrurnas och fästmörnas. Stilen har
samma smidighet och skärpa som i den
tidigare boken.
Ett franskt rederi har i Portland på
Amerikas västkust låtit bygga ett antal femmastade
skonare, som ska föras hem till Marseille. Den
unge kapten Nau får sitt första befäl på en
av dem, råkar ut för en långvarig vinterstorm
på Atlanten, lasten förskjuter sig, skonaren
blir vrak, besättningen räddar sig i sista stund
ombord i ett av systerfartygen. Det är
handlingen, ett vardagsdrama till sjöss, en
upplevelse som kan driva en man att för
framtiden slå sig ned på landbacken, men som
också kan göra honom oåterkalleligt bunden
vid sjön. Det senare är fallet med kapten Nau.
I ”Avgick från Liverpool . . .” var fartyget
en jätteångare, rusande fram genom dag och
natt för att slå ett rekord, driven av väldiga
maskiner, styrd av en handfull navigatörer
högt uppe på kommandobryggan. Här är
fartyget en skonare, en seglare med några små
hjälpmotorer. Dess fribord är inte högt, dess
däck är öppet, dess besättning kämpar bröst
mot bröst med havet. Elementen är farligare,
närmare, mera levande. Här luktar sjö på ett
helt annat sätt. Skildringen av skonarens
långa, hårda kamp mot undergången är
alldeles lysande gjord.
I den förra boken var fartyget inte bara
huvudpersonen utan snart sagt den enda
personen. I ”Sjöfolk” leva människorna ett rikare
liv. Peisson känner sina män. Och känner
med dem. Kapten Nau är skildrad med
övertygande psykologisk säkerhet och med en
värme som tvingar till sympati. Briljant är
också porträttet av kollegan-rivalen Fitcher.
äventyraren. För övrigt vimlar boken av
snabbt och säkert skisserade figurer.
”Sjöfolk” kan man tryggt ställa på sin
hylla. Till och med bredvid Conrads böcker.
Sven Barthel
De vilda djurens
lustgård
Georges D u h a m e 1: De vilda djurens
lustgård. Översättning av Signe Bodorff.
Bonniers. 5: 25.
Georgès Duhamels namn skall ständigt
förbindas med ”Vie des martyrs”, ett av de
renaste monument över mänsklig offervilja,
som fötts ur en barbarisk krigsepok. Det
humanitära patos, som adlar denna
krigsskildring — vilken väl att märka är skriven mitt
under brinnande krig — har intet gemensamt
med det gudsnådliga och huldsaliga, som ofta
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
