Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Georges Duhamel, De vilda djurens lustgård, anmäld av Johannes Edfelt - Nils Ahnlund, Engelbrekt, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
skämmer exempelvis en Rollands pacifistiska
förkunnelse. Som en de humanistiska värdenas
stridbare drabant drog Duhamel en lans i
”Lettres au Patagon” och ”Scènes de la vie
future”. Han för, kan man säga, den latinska
individualismens talan gentemot en förflackad
tidsanda. Han tillhör med liv och själ den
måhända till undergång dömda art av
européer, som ge talet om prosperity och
standardisering, en god dag och gärna gåve alla
New Yorks skyskrapor för en sonat av Mozart
eller en dikt av Goethe. Georges Duhamel
förfäktar — utan mjäkighet och utan teatralisk
gestikulation — hjärtats och den goda viljans
sak gentemot ytlig utvecklingsoptimism och
förblindad tro på ”vetenskapens”
världsfräl-sande mission. Det vore en förlust att inte
lyssna till denna rena och fasta stämma, höjd
till protest mot tidens kakofoniska kör.
Gott besked om vilken andas barn Duhamel
är kan man få också av en nyligen översatt
roman, ”De vilda djurens lustgård”. Den har
väl inte samma psykologiska djup och vidd
som ”Journal de Salavin”, Duhamels
mästerligaste människostudie, men den ådagalägger
till fyllest vilken fin och kultiverad
själsskild-rare han är.
Romanén är en studie i dubbelmoral. Ytterst
vill Duhamels roman vara ett bidrag till
belysningen av människan sådan hon synes vara
och sådan hon verkligen är. Detta dubbla
perspektiv utvecklar och fasthåller författaren
med gallisk finess och ibsensk energi. Objektet
för detta hänsynslösa psykologiska avslöjande
är en parisisk borgare, om vilken det kan
sägas, att bokens motto, hämtat från Laurent
Pasquier, uttömmande karakteriserar tragiken
i hans andliga situation: ”Han var verkligen
en son av det nittonde århundradet, detta
århundrade som inte velat tvivla på
vetenskapens överlägsenhet, detta århundrade som
slagit dövörat till för Schopenhauers
varningar och envisats att förväxla vetenskap och
vishet.” Med säker instinkt har Duhamel till
huvudperson i den familjetragedi han skildrar
valt en gosse i pubertetsåldern, i vars sårbara
själ upptäckten av faderns dubbelliv — han
är äkta man, docerar inför barnen om vådorna
av ett liderligt liv, och är samtidigt älskare
åt en kokott — måste föda en skakande
reaktion. Denne gosses första konfrontation
med den erotiska lidelsens värld, ”de vilda
djurens lustgård”, är skildrad med smärtsam
intensitet. Med skärande ironi kontrasterar
Duhamel denna unga människas i roten sårade
renhetskänsla och de vuxnas erotiska
strutspolitik och opportuna savoirfaire, som i
koncentrat möter oss i den äldre broderns gestalt:
en matter-of-fact-människa, en diplomat, en
”levnadskonstnär”, som den kostliga termen
lyder. Ett gripande och minnesvärt porträtt
ger Duhamel av den djupast förfördelade i
denna äktenskapstragedi: modern — en i all
sin resignation heroisk gestalt, tapper i
fattigdomen och uppfylld av en outtröttlig strävan
att till varje pris hålla, hemmet och familjen
samman. Sådan hon skildrats framstår hon
som representant för något av det bästa i den
franska borgerlighet, som i Duhamel har en
så själfull skildrare och vältalig försvarare:
i henne har han personifierat okuvligheten,
troheten, den kloka måttfullheten.
Johannes Edfelt
Engelbrekt
Nils Ahnlund: Engelbrekt. Tal och
uppsatser. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses
Bokförlag. 1: 50.
Bertil Waldén: Engelbrektsfejden. Saxon
& Lindströms. 7: 50.
Det stora minne, som vårt folk detta år
firar, nämligen den svenska riksdagens
tillkomst, har helt naturligt inspirerat både lekt
och lärd att forska i hävderna för att teckna
den tid och de människor, som stodo denna
händelse nära. Redan för några år sedan gav
vår främste medeltidshistoriker, Sven Tunberg,
i det stora samlingsverket ”Sveriges riksdag”
en monumentalteckning av den svenska
folkrepresentationens tillblivelse, där han på ett
övertygande sätt förde in Engelbrekt
Engel-brektsson i det stora sammanhanget.
Tunbergs framställning, som i viss mån
anknyter till en äldre historieskrivning,
representerad av Gei jer och Hjärne, har
emellertid inte fått stå oemotsagd. Den något naivt
hyperkritiska historieskrivning, som utbildats
i Lund och Göteborg, har i detta speciella fall
fått en ungdomlig och stridbar företrädare i
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
