Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nils Ahnlund, Engelbrekt, anmäld av Bo Enander - Bertil Waldén, Engelbrektsfejden, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
docenten Erik Lönnroth, som i sin
doktorsavhandling förra året sökte reducera
Engel-brekts insats i kampen mot unionen till noll
och intet värde och samtidigt ta kol på alla
hans ”hagiografer”.
Doktor Lönnroths, i några fall intressanta,
men oftast väl romaneska spekulationer ha
naturligtvis inte undgått stark kritik, men de
ha haft sitt huvudsakliga intresse som bevis
för, hur många dunkla punkter, som ännu
återstå i vår medeltida historia och hur
intensivt vår medeltidsforskning för närvarande
arbetar. Problemet Engelbrekt och hans
betydelse för kampen mot unionen och för
skapandet av en svensk folkförsamling, där alla
klasser voro företrädda, har väl ännu inte
slutgiltigt blivit löst. De samtida dokument, där
Engelbrekt är med, äro få och till sitt innehåll
knapphändiga; vad vi verkligen veta om
mannen och hans verk är skäligen litet. Men ändå,
de torftiga upplysningarna i diplom och
krönikor, satta i samband med den muntliga
traditionen, synas alltjämt kunna försvara den
traditionella uppfattningen av Engelbrekt som
den nationella revolutionens store man, som
medvetet eller omedvetet begagnade sig av en
revolutionär folkförsamling, ur vilken så
småningom den svenska ståndsriksdagen
utkristalliserade sig.
Professor Nils Ahnlund har samlat några
ypperliga essayer över det stora minnet. Det
finnes väl i detta nu ingen svensk historiker,
som har Ahnlunds förmåga att i fascinerande
och målande tavlor fånga en historisk miljö
och att samtidigt ställa denna i den historiska
vetenskapens starkaste strålkastarbelysning.
Hans uppskattning av Engelbrekts insats i vår
historia är fast och klar: ”Efter hans
(Engelbrekts) död tar vinden tydligt en annan
riktning. Försöken att hålla samman de tre rikena
framträda då med ens tydligare än strax förut,
liksom ett hinder övervunnits. Men i ett
huvudsakligt avseende är en återgång utesluten. Ett
främlingsvälde av den art, som de föregående
årtiondena medfört för Sverige, var en gång
för alla dömt i svenska folkets ögon.
Utländske rådde i Sverige då,
Det kunde ej värre i riket stå,
de styrde land och fäste,
sjunger biskop Thomas. Men denna
erfarenhet från det nyss förgångna var ännu så länge
icke alldeles oförenlig med tanken på en
förnyad, återknuten förbindelse mellan de tre
nordiska länderna i likvärdiga, för den
nationella självkänslan tillfredsställande former.
Och vem nekar, att den tanken i grunden var
en stor statsmannatanke?”
Citatet är inte endast belysande för
Ahnlunds magistrala stilföring, den ger också
ett tydligt belägg för den common sense och
den frigjordhet från traditionalistiska
föreställningar, som alltid behärskat hans författarskap.
Av de nya och lärda bidrag till svensk
medeltidshistoria, som Nils Ahnlund samlat
i sitt senaste, trots sin knapphet, så
utomordentligt betydelsefulla arbete om Sveriges
medeltid, förtjänar kanske särskilt den sista
uppsatsen, ”Om femtonhundratalets syn på
Engelbrekt”, att omnämnas. Ahnlund har ju redan
tidigare vid flera tillfällen dokumenterat sig
som vårt lands skickligaste och mest kunnige
historiograf och den lilla uppsatsen om
Laurentius och Olaus Petri, Johannes Magnus och
Karl IX och deras syn på Engelbrekt, som den
sistnämnde tecknar som ”en rätt upprorisk
sälle” ger stora aspekter på vår egen tids
uppfattning av den store rikshövitsmannen.
Den kände museimannen och
konsthistorikern doktor Bertil Waldén har publicerat
ett stort arbete om Engelbrekt och hans tid.
Trots det fruktansvärda omslaget — som för
tanken till billighetsupplagor av vissa
historiska romaner, är det en typografiskt ovanligt
tilltalande bok. De talrika illustrationerna
äro valda med både historisk kunskap och
konstnärlig smak och borde i förening med
den mycket populära framställningen ge vårt
folk en god föreställning om, vilket
intressant och spännande drama vår senmedeltida
historia i själva verket är.
Waldén har omsorgsfullt tagit vara på den
senaste historiska forskningens resultat, men
med det i ordets mest bokstavliga mening
populära syfte, som hans arbete har, avstår
han från varje ståndpunktstagande. Han
relaterar på ett livligt och objektivt sätt de olika
uppfattningarna, men han tar själv ingen
ställning. Därigenom synes Waldén ha vunnit
syfte med sitt arbete, det har alla förtjänster
av att vara ”folkskrift”.
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
