Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bertil Waldén, Engelbrektsfejden, anmäld av Bo Enander - Johan Nordström, De yverbornes ö, anmäld av Folke Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Men fråga är om inte författaren gått litet
väl långt, då han sökt imitera
tidningskåsörernas — i Sverige men ingen annanstans —
uppskattade försök att vulgärisera ett
betydelsefullt historiskt händelseförlopp. Att
säga, att Ludvig Nordströms minst sagt diffusa
begrepp ”A-Europa och B-Europa” äga
”historisk giltighet”, visar på mindre gott omdöme.
Naturligtvis har Waldén inte haft någon
direkt anledning att göra sträng skillnad
mellan primärkällor och bearbetningar, men man
måste fråga sig, om ändå inte hans arbete
vunnit på en litet mer strikt källanalys. Men
frånsett denna anmärkning måste Waldéns
arbete hälsas med tillfredsställelse. Författaren
har till fullo visat sig förstå att tillvarataga
vår medeltidsforsknings senaste resultat, och
även om dessa framträda i någon gång litet
väl osmält form, så störa de inte det goda
intrycket av en rappt och journalistiskt
klatschigt skriven berättelse om en av de mest
dramatiska episoderna i svensk historia.
Bo Enander
Svensk stormaktstid
Johan Nordström: De yverbornes ö.
Sextonhundratalsstudier. Bonniers. 8: 50.
Lärdomshistorien har länge åtnjutit ett
stadgat vanrykte i vårt land. Den har ansetts
som en passande sysselsättning för idélösa
pedanter och kuriositetsjägare, för vilka
varenda liten notis är lika intressant. På sin höjd
har man varit villig acceptera den som ett
slags hjälpvetenskap till den egentliga
litteraturhistorien, skönlitteraturens historia.
Det är först på senare tid man har fått
blicken öppen för hur mycket som i själva
verket finnes att hämta på detta så
försummade forskningsfält. Främst genom Henrik
Schücks talrika monografier har en säker
grund lagts för vetenskapen om
vetenskapernas historia i vårt land. Dock återstår
oändligt mycket att göra, innan denna
forskningsgren hunnit fram till samma grad av
genomarbetning som till exempel litteraturhistorien
i trängre mening och den rent politiska
historien.
Vill man övertyga en tvivlare om att
lärdomshistorien, bedriven på rätt sätt, är en
både fängslande och betydelsefull vetenskap,
bör man rekommendera honom att läsa Johan
Nordströms ”De yverbornes ö”. Denna
sällsynt stimulerande bok är icke blott en
programskrift, där författaren vältaligt skisserar
upp sin uppfattning om sin vetenskaps mål
och medel, utan lämnar även några mycket
övertygande prov på vad denna vetenskap kan
prestera.
”Man förbiser ofta alltför lätt”, skriver
Nordström, ”att ett tidevarvs andliga liv dock
i väsentligaste grad är vetenskapens verk.
I ljuset av de föreställningar, som genom den
spridas inom samhällets kulturbärande
miljöer, betraktas naturen, människan,
fosterlandet, historien, de högsta och yttersta tingen.
I vetenskapen finner tiden sin förklaring, och
den historiska betraktelsen skall fåfängt söka
fixera en epoks anlete utan att känna dess
levande och verksamma idéer.” ”De
yverbornes ö” utgöres av ett antal undersökningar,
ägnade åt olika sidor av den svenska
stormaktstidens tankeliv, och den huvudsynpunkt,
som genomgår boken, är sambandet mellan
tidens politiska kraftutveckling och den
nationalistiska fornforskning, som fann sitt mest
fullgångna uttryck i Rudbecks ”Atlantica”.
Den utförligaste studien behandlar just
”Atlan-ticans” förhistoria. Det är en i sanning bisarr
föreställningsvärld, vi här föras in i. Vi få
göra bekantskap med sådana sällsamma
förbindelselänkar mellan antikens värld och vår
som undermannen Abaris, ägare till de vises
sten och en runristad trollstav, med vars hjälp
han kunde flyga över land och vatten, och den
knappast mindre mystiske Salmoxes,
filosofen Pytagoras’ slav, som efter sin
hemkomst invigde sina götiska landsmän i läran
om själens odödlighet. Den roll, de antika
uppgifterna om hyperboréerna, ”de
yver-borne”, spelade för ”Atlanticans” författare,
torde vara rätt allmänt bekant. Mindre känt
är, att de redan långt tidigare lämnat stoff åt
en rikt florerande götisk historiespekulation,
som är minst lika rik på sällsamma och
pittoreska inslag. Redan Bureus och Stiernhielm
voro övertygade om att hyperboréernas skönt
smyckade Apollotempel var identiskt med den
ryktbara hedniska helgedomen i Uppsala.
Tvivlade någon, behövde han endast läsa den
antika berättelsen om hur strängaspel och
kör
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
