Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johan Nordström, De yverbornes ö, anmäld av Folke Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sånger ständigt ljödo vid templet till Apollons
ära och hur guden själv vart nittonde år kom
på besök, hälsad med musik och själv
dansande och spelande på kitaran varje natt
från vårdagjämningen till Plejadernas
uppgång. Detta var naturligtvis ingenting annat
än en skildring av våra förfäders solkult.
Upplandsbönderna voro ju alltjämt kända för
sin förmåga att traktera nyckelharpan, och att
de yverborne uppgåvos ”leka, springa och
dansa hela nättren” kunde icke förvåna någon
nordbo; så skedde ju ännu, om också icke
till solgudens ära ”utan effter en gammal
wana för de liufliga liusa nättren och stadigt
siungande foglar, som locka ungdomen ut att
leka, särdeles Midsommar natten”.
Nordström framhåller med rätta den
poetiskt visionära kraften i dessa lärda verk. ”Vår
poesi, i ordets vanliga mening, var i det hela
torftig, föga lyftande, föga stor i sina syften,
i sina visioner. Våra fornforskare voro
stormaktstidens verkliga diktare.” Det är dock
främst en annan omständighet som <gör att
man bör akta sig att avfärda dessa hugskott
och lärda kombinationer med en likgiltig
axelryckning, och det är att den götiska
historieromantiken ingalunda förblev en de
lärdas exklusiva egendom utan snart spred
sig från studiekamrarna ut bland folket. De
tacksamt och okritiskt anammade lärorna
öppnade svindlande perspektiv och kommo att
utgöra en hetsigt stimulerande ingrediens i
stormaktstidens andliga liv. I vilken grad de
påverkat det faktiska skeendet kan självfallet
aldrig avgöras. Detta inser naturligtvis
Nordström, men han tillgriper vid sina försök att
ange historieromantikens faktiska betydelse
ganska tillspetsade, formuleringar, vilka icke
kunnat undgå att väcka opposition. Att ett
intimt samband råder mellan yttre
maktutveckling och nationalistisk historiesyn, är
påtagligt. Svårigheten ligger i att följa de olika
stadierna av det ständiga växelspelet mellan
dessa båda faktorer och för varje särskilt fall
bestämma, vad som är orsak och vad som är
verkan. En annan sak är, att man naturligtvis
icke får låta de nya, så stimulerande
synpunkterna skymma blicken för andra viktiga
sammanhang, i vilka den götiska romantiken icke
gärna kan ha haft någon som helst del; detta
gäller exempelvis sambandet mellan den
poli
tiska expansionen och det påtagliga
ekonomiska uppsvinget vid stormaktstidens början.
En av uppsatserna i boken intar såtillvida
en särställning som den rör sig på utländsk
botten. Det är den skarpsinniga och lärda
utredningen om den brokiga föreställningsvärld
med inslag av kiliastiska visioner, astrologi
och allehanda religiös sekterism, som
förknippades med den i Tyskland allmänt kända
profetian om Lejonet från Norden, vars seger
över Kristi fiender väntades beteckna
inledningen till en gyllene tidsålder för
människosläktet. Denna profetia anknöts redan tidigt
till Gustav Adolfs gestalt, och utan tvivel
måste en hel del av den entusiasm, varmed
konungen hälsades i Tyskland, skrivas på dess
konto. Det förefaller även, som om den
svenska krigsledningen insett dess
propagandavärde och gjort sitt till för att främja dess
spridning.
Det är icke gärna möjligt att läsa om dessa
ting utan att tänka på vissa företeelser i våra
dagars Tyskland. Den historiker som en gång
skall skriva det stora standardverket om
nationalsocialismens seger, måste icke blott ägna
mycken uppmärksamhet åt de magiskt
verkande föreställningarna om ”det tredje riket”
och den kommande ledaren-befriaren utan
även åt den icke alldeles obetydliga andel i
propagerandet av dessa idéer, som
tillerkän-nes de just under genombrottsåren talrikt
uppdykande spåmännen och mystifikatörerna av1
en Hannusens typ. Nordström har
naturligtvis rätt i att historikern icke får sky några
ansträngningar för att sätta sig in i den
andliga atmosfären under den tid han skildrar.
Men man kan fråga sig, om avståndet mellan
trettioåriga krigets människor och oss i grund
och botten är så oerhört stort, som det ter
sig för den genombildade vetenskaplige
iakttagaren från hans upphöjda utkikspost. Hans
världsbild är utan tvivel högst väsenskild från
femtonhundra- och sextonhundratalens lärde
mäns. Men tränger man ner i folkdjupen, ter
sig saken annorlunda. Vi ha verkligen ingen
anledning att förhäva oss. Ett studium av den
stora massans sätt att reagera — och det vore
synd att säga annat än att våra dagars
händelser lämna rikligt med stoff i detta
avseende — har av allt att döma mycket att
skänka även skildraren av ganska avlägsna
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
