Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agnes von Krusenstjerna: En vagn stjälper. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGNES von KRUSENSTJERNA
EN VAGN STJÄLPER
I.
Badstranden nedanför Tangers stora
promenad åt Gibraltar sund till låg ganska öde.
Det var en söndagseftermiddag i slutet av
september och den östliga vind som nu i ett par
dagar rått piskade skummande vågor in över
sanden. Denna östliga vind var alla européers
förskräckelse. Hård och kall fastän den borde
uppljummats av Medelhavets sol, ven den
genom stadens trånga gränder och virvlade på
de öppna torgen runt med sopor och gröna
torra blad. Den förde rök och sot med sig
och sand, de häpna turisterna ansågo att de
fina sandkornen kommo flygande ända från
Saharas öken. Men den väldiga öknen långt
i söder var oskyldig till dessa obehag och de
utländska damerna och herrarna kunde alltså,
hur gärna de än skulle velat det, ej när de väl
kommit hem igen berätta om hur de
oupphörligt måst torka Saharas sand från sina ansikten.
Badlivet var redan slut för säsongen. Så
här på söndagen höllo dock några av ägarna
till badhytterna och ett par små restauranger,
vilka sågo ut som grå. i all hast upptimrade
kåkar, öppet.
Madame Clotilde Marcabrun satt vid ett av
de små borden, som voro nedstuckna i marken
en bit framför terestaurangen. Hon visste inte
själv varför hon satt här och knappast hur
hon kommit hit. Kanske hade hon plötsligt
fått en längtan att bada i skummande vatten,
att se eleganta människor omkring sig, att
höra turisternas prat och rop vid en solig
strand. Men här fanns ingen sol. Allt var grått
och stolen hon satt sig i hade hon först med
sin näsduk måst torka ren från sand och fukt.
Några raffinerat utstyrda badande sågos inte
heller till. Ett par halvvuxna pojkar sprungo
i korta simbyxor ut mot vågorna och deras
råa röster och gapskratt fingo madame
Marcabrun endast att höja på de tunna axlarna. Hon
bar en klänning av svart tjockt siden med ett
snitt som förrådde en skicklig fransk
sömmerskas hand. Ansiktet, väl sminkat, doldes
till hälften av en hatt av svarta blanka flätor.
Hon var femtio år, madame Clotilde, men i
skuggan under hatten syntes hennes ansikte
yngre, och de ljusblå ögonen med pupiller
små som knappnålshuvuden blevo dunkla.
Den målade munnen var ännu inte en
gummas. Den såg ut att kunna bitas och le, fast
den nu var hårt sluten. Araben, som kom fram
och serverade henne ett glas te med det
doftande gröna yerba buena i, gav henne en
dröjande melankolisk blick ur ögon där guld
tycktes flyta. Men hon såg inte ens på honom.
Hon var så van vid dessa araber och deras
kvinnor och barn att hon mistat känslan för
deras pittoreska skönhet.
Hon hade vuxit upp här i Tanger. Hennes
far hacb? från Sydfrankrike flyttat över hit, en
duktig affärsman, som snart ökat sin redan
goda förmögenhet i det främmande landet.
Han ägde hus, han ägde kvarnar och fabriker
och nu som änkling och vid fyllda åttio
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
