Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agnes von Krusenstjerna: En vagn stjälper. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VAGN STJÄLPER
spatserade gamle Cavasse ännu omkring i
staden, en liten krokig gubbe med tindrande
råttögon och en präktig näsa som tycktes
vädra i luften på Stora och Lilla Zoccon om
någon god affär var under uppsegling, där
han kanske skulle kunna gripa in i rätta
stunden. Madame Clotilde hade gift sig med en
marseilleisare, en beau gargon med livliga
svarta ögon, en rymd av skulder som svärfar
fick betala på dotterns smeksamma böner,
ty hon var passionerat förälskad. Monsieur
Marcabrun hade till och med fått en
mjölfabrik, som han inte förmådde sköta. Han
blev fabrikör till namnet — den rätte
fabrikören och idoge affärsmannen var madame
Clotilde med det energiska räknehuvudet och
de smala starka fingrarna.
De levde ett högt liv i Tanger. De hade
ridhästar och vagnar och, när den tiden kom,
bilar. Två söner föddes i äktenskapet, mellan
madames ridturer. Hon var en charmant och
passionerad ryttarinna: allt vad hon företog
sig lade hon en rasande kvinnas glöd i.
Mannen tröttnade fort och tog sig älskarinnor,
men madame Clotilde lät sig uppvaktas av
stadens alla kavaljerer, utan att inleda ett
intimare förhållande med någon av dem. Hon
hade inte lust. Hon blev förgrämd av
svartsjuka och kring ögonen växte skuggor
uppstigna från hennes oroliga och bittra hjärta.
En dag när madame och monsieur
Marcabrun voro ute på en åktur i en höghjulig vagn
inträffade en olycka.
Madame Clotilde körde själv. Hon befann
sig i en upprörd sinnesstämning. Kvällen förut
hade en skvallrande och glad väninna viskat
i hennes öra det senaste säkra ryktet om en
av mannens förbindelser: en ung nygift dam,
som ibland brukade komma på madame
Marcabruns mottagningar. Att locka en liten
nygift fru från hennes man — det var ett
högt spel som säkert måste roa monsieur
Marcabrun otroligt.
Medan madame Clotilde snärtade till
hästarna gav hon Philippe en blick från
sidan. De sutto bredvid varandra på den höga
kuskbocken. Han hade stuckit händerna i
fickorna, och med cigarretten mellan de
vackra läpparna gnolade han på en sång
under det hans svarta ögon svärmiskt
betraktade kullarna omkring och havet som långt
där nere stormade in mot klipporna. Hans
lättsinniga sysslolöshet ökade hennes förbittring.
Nu drömmer han om den unga Ginette,
tänkte hon.
Hon skötte tömmarna, hon skötte fabriken.
Hästarna voro hennes, fabriken var hennes,
pengarna rullade in och han köpte kostbara
smycken och blommor stora som sagohjul åt
sina älskarinnor. Hon hade förlorat den lilla
slingrande stig som ledde till hans hjärta.
Äter vände hon då bort blicken.
På vägen kom en rad av arabkvinnor i
sina vita dok, fattiga kvinnor från bergen med
ryggarna böjda under väldiga risknippor. De
voro så hårt lastade som åsninnor. Och när
vagnen for förbi dem höjde ingen en blick.
— Kvinnorna äro djur, sade madame
Marcabrun häftigt.
Men hon tänkte inte på dem. Hon menade
att hon själv i sitt hus blivit ett av dessa
mänskliga dragdjur. Inte längre en fransk
kvinna, utan en arabs hustru som fick tåla att
se sig sparkas undan för den nyaste favoriten.
Philippe hörde inte på henne. Det var en
underbar doft i luften: från platanerna som
överskyggade de vita trädgårdsmurarna, från
kullarna med blommande buskar, ja, från den
torra gula jorden steg den upp mot dem och
tycktes svepa den blå himlen i ett töcken.
— Jag vill ha skugga, suckade Philippe
lättjefullt.
Madame gav honom en blick och körde in
på en smalare väg som ledde upp mot en
utsiktspunkt. Icke heller här var det mycken
skugga, men eftermiddagsbrisen kom spelande
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
