Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agnes von Krusenstjerna: En vagn stjälper. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGNES VON KRUSENSTJERNA
från havet och svepte om kinderna. Madame
Marcabrun lät hästarna gå för slappa tyglar.
Hon talade inte. Inom henne steg grollet över
mannens otrohet.
Det vore bättre att han dog, tänkte hon.
Varför skall han leva och alltid luta sig mot
mjuka kvinnobröst och runda höfter som mot
vagnsdynorna och fjädrarna här i vagnen?
Hennes lidelse för honom levde dock, men
den skulle snart kunna övergå i hat. Hur lätt
hade det inte varit att här på den ensliga
vägen ge honom en stöt för bröstet! Han
skulle äntligen dra händerna ur fickorna för
hennes — nej, för sin egen skull, fäkta litet
med armarna, falla och malas sönder under
vagnen när hästarna satte av i sken. Så tänkte
hon, och så hände det att vagnen — till följd
av hennes brist på uppmärksamhet? — körde
emot en hög sten vid vägkanten och välte.
Hästarna skenade inte. Men när madame
Marcabrun, som ej gjort sig illa, reste sig, låg
hennes man i en besynnerligt förvriden
ställning blickstilla på marken.
Hon skrek till — ett högt gällt skrik som
när en av skogens fåglar blir störd av ett
böss-skott.
— Död, mumlade hon.
Men när hon trevade med handen under
hans väst kunde hon ännu känna hans hjärta
slå. Då rodnade hon under pudret som en ung
flicka. Hon blev slutligen blodröd i ansiktet.
— Ditt hjärta, viskade hon.
Hon sjönk ihop där vid vägkanten,
dammig med klänningskjolen trasig av fallet.
Glömsk av den vältade vagnen, utan att se på
det vita ansiktet och denna sköna kropp som
tycktes död, bara förnimmande hans hjärtas
slag mot sina fingrar.
Så tyckte hon sig äntligen ha fångat hans
hjärta. Hon höll det ju i sin hand — ack, att
det droppat blod från detta älskade hjärta och
färgat hennes hud röd, då skulle hon förstått
att han ännu en gång — en sista — delat med
sig av sitt sjudande liv åt henne, den förut
förkastade.
Hon väcktes ur sin feberaktiga dvala av
några araber som kommu på vägen. De lyfte
upp vagnen och lade den orörliga gestalten i
den. De lyfte också upp madame Marcabrun,
vars ögon stirrade in i mörker, och långsamt
steg för steg drog sig det underliga tåget
tillbaka till staden.
Monsieur Marcabrun kallades åter tillbaka
till livet av skickliga kirurger, men han var
lam. De år han nu hade kvar att leva
tillbringade de på resor. Madame Clotilde
forslade honom med outtröttlig iver och ett hopp
som icke ville dö från stad till stad i Europa:
Rom, Paris, Berlin, London såg detta
sällsamma par dyka upp — han i rullstol eller
lutad mot kuddarna i en snabbt framglidande
bil, hon vid hans sida med spanande blickar
och hopknipen mun. Det var framför allt han
som önskade detta. Han ville icke tro att han
var obotlig, han kunde icke förmå sig till att
fatta att han för alltid skulle ha mistat sin
förmåga att röra sig. När plågorna kommo tog
han morfin. Det försatte honom i ett tillstånd
som nästan kunde kallas lycka, och snart
kunde han ej undvara giftet.
Madame Clotilde lärde sig fort att ge hans
stackars kropp de små vassa stingen som fingo
hans hjärna att åter arbeta och hans drömmar
att bli rosenfärgade. Hon tog också morfin
själv. Så levde de tidtals i ett rus, ett falskt
sken av lycka förtrollade dem. Han var hos
henne. Nu var hon hans enda stöd.
Hon levde upp, skaffade sig underbara
toaletter för hans skull. Nu var hon äntligen den
enda kvinnan i hans liv. Men när morfinruset
förflyktigat smög hon sig in i hans rum, där
ofta en sköterska vakade, och då sjönk hon
ihop inför åsynen av en orörlig man, väl
vetande att om hon nu var den enda, så var
det därför att han inte längre kunde göra
bruk av sina lemmar.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
