Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agnes von Krusenstjerna: En vagn stjälper. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VAGN STJÄLPER
Ibland voro barnen med på dessa resor.
Men snart lämnade hon dem i Tanger åt
tjänstefolket. Hennes egen mor hade redan vid
början av hennes giftermål dött. Hon brydde
sig inte längre om fabriken. Hennes far köpte
igen den, men lät henne dela förtjänsten.
Slutligen dog monsieur Marcabrun i Paris.
En morgon vaknade han inte mer. Hon hade
legat inne hos honom den natten och märkte
inte när han dog. Då hon steg upp förvånade
hon sig över rummets tystnad och som en
gång förr lade hon sin hand mot hans hjärta.
Men mot insidan av hennes hand rörde sig
ingenting längre. Hans hjärta var förbi. Hon
grät inte. Hennes ögon sågo åter in i ett
mörker som inte ens morfinet kunde skingra.
Så blev han begravd i det Paris han och
hon älskat så högt. Madame Marcabrun kom
ensam tillbaka till Tanger. Hon hade blivit
en annan dessa år. Då, när mannen varit frisk
och rörlig, hade hon utvecklat sig till en
förgrämd hustru, nu, då hon ständigt fått vara
hos honom och så plötsligt mistat honom ”på
det rätta sättet”, som hon sade sig, levde
morfinrusets lyckodröm upp: i det sista hade
han tytt sig till henne, han hade äntligen blivit
hennes egendom.
Stolt gick hon nu på gatorna förbi de damer
hon visste varit Philippes älskarinnor. Ja, hon
höjde huvudet och såg dem hånande rätt in
i ögonen. Deras blickar veko nu rädda för
hennes.
Men en dag hade hon hejdat en kvinna som
otympligt vaggande,’ty hon var havande,
försökte komma förbi Clotilde. Det var Ginette,
den förr så granna och unga Ginette. Nu
väntade hon sitt tredje barn. Under ögonen
hängde grå påsar, ett par bruna fläckar kring
munnen gjorde den gammal. Madame
Marcabrun granskade henne fundersamt. Så log hon
ett leende som stack den andra som en kniv
i bröstet:
— Ja, åren gå, sade madame Marcabrun,
vi bli gamla.
Den andra drog sin hand ur hennes och
vaggade mödosamt vidare. Men madame
Marcabrun fortsatte sin väg med lätta steg.
Själv tycktes hon ha föryngrats. Och hon
visste det.
Ännu några år bodde hon kvar i det stora
huset nere vid stranden. När sönerna vuxit
upp sålde hon det plötsligt. Sönerna foro
ifrån henne, de trivdes inte hos henne. Hon
var en främmande för dem, hur mycket hon
än sökte ställa sig in hos dem, överhopande
dem med presenter. Då skaffade sig madame
Marcabrun ett stort arabiskt
byggnadskom-plex uppe på Marshan. Hon hade inte så gott
om pengar längre. Hennes söner hade varit
outtröttliga i att plocka dem av henne. Men nu
när de rest måste hon ha folk omkring sig. Så
började hon hyra ut lägenheterna i huset till
franska och engelska familjer, som kommo
för att tillbringa vintern i ett som de trodde
mycket mildare klimat än deras egna lands.
Själv behöll madame Marcabrun en stor
våning med utsikt över havet. Här hopade hon
saker från sitt förra hem vilka hon ej velat
skiljas ifrån. I hennes sex, sju rum härskade
en besynnerlig oreda. Ett virrvarr av möbler
och för henne kära gamla minnen trängdes
om varandra och tycktes vilja sparka ut henne
själv. Såg hon ned på den lilla gården, som
på arabiskt vis var kringbyggd av det vita
huset och där palmer och blommor växte,
stördes hon av sina hyresgästers barn och
tjänstefolk. Hon hade räknat miste: hon
älskade inte alls att vara hyresvärdinna.
Åt husets baksida var en liten köksgård där
höns och en kalkon spatserade i godan ro, och
här under ett skjul bodde hennes arabiske
tjänare Selam och dennes tredje hustru Fatma.
Selam hade hon haft i tjänst sedan hon var
nygift. Nu var han en sextio års man och
passade ensam upp på henne. Bättre än hon
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
