Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agnes von Krusenstjerna: En vagn stjälper. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VAGN STJÄLPER
stor akvamarin, rosorna som vissnade i hennes
trädgård och i hennes blods begynnande
åderförkalkning började plötsligt glöda, och på
den stora altanen spändes ett väldigt vitt segel,
så att hon i detta hus ensam vaggade ut på en
blå våg, lämnande kvar hyresgäster och
tjänare att begrava varandra och sig själva på
den arabiska fattigkyrkogården.
II.
Här vid badstranden mindes med ens
madame Marcabrun varför hon rusat
hemifrån.
Det var ett rop från en av de badande
pojkarna som kom henne att rycka till. Han hade
fallit omkull i vattnet och kravlade sig nu
i land och när han föll förde vinden med sig
ett ord:
— Maman.
Det var inte på henne, madame Clotilde,
han skrek. Inte heller sågs någon annan
kvinna i närheten. Han hade ropat "maman’
som man ropar ”Gud hjälpe mig”. Men det
där ropet gjorde att madame Marcabrun såg
sig omkring och nervöst flyttade sig på stolen.
Hon torkade sina läppar med en liten tunn
spetsnäsduk och tittade med en orolig glimt på
den. Var det blodfläckar? Ä nej, det var bara
läppsminket som blivit fuktigt och nu satt av
sig på spetsarna.
Då slog hon upp väskan, fastän hon inte
här hade någon att göra sig fin för, och
medan hon såg sig i spegeln som var fastgjord
på dess innersida lät hon läppstiftet glida över
munnen. Under det att hon på överläppen
förstärkte amorbågen som om hon velat göra den
skarp och röd för att äntligen tillåta en av
sina många forna beundrare att kyssa sig,
stelnade hennes blick till och hon stirrade
rätt in i sina ljusblå ögon i glaset. Ett namn
undslapp henne. Det slapp ut under
amor-bågens röda streck som en pil som skjutits av:
— Maurice.
Och så åter en liten pil som studsade mot
glaset och icke fick det att spricka, men
gjorde det immigt:
— Maurice.
Han, Maurice, hennes yngste son, hade
anlänt kvällen förut med sin unga hustru, som
hon, fastän han nu var gift med henne sedan
ett år, nekat att lära känna. Och nu kommo
de båda farande från Fez, där de voro bosatta,
och Maurice hade medan han muntert
presenterat Marthe, så hette den nya madame
Marcabrun, förklarat att de tänkte slå sig ned hos
”maman” under hösten. Marthe behövde
ombyte av luft och Maurice, som lämnat sin
anställning i Fez, tänkte se sig om efter något
nytt i sin födelsestad.
— Det betyder alltså att du nu åter skall
leva på mig, hade madame Marcabrun vasst
svarat, och han hade bara skrattande tryckt
sin hustrus arm och icke förnekat det.
Orsaken att madame Marcabrun inte velat
lära känna sin sonhustru var att hon blivit
förtörnad över att Maurice gift sig helt
plötsligt och först när bröllopet var överståndet
skickat sin mor en liten biljett om händelsen
och samtidigt på sitt lättsinniga sätt bett om
ny förstärkning i kassan, därför att han nu
”bildat familj”. Det hade sårat hans mor så
djupt, att hon föresatt sig att aldrig träffa
honom mer och icke heller bjuda den unga
frun till sig.
Vem var hon, denna Marthe? Utan att
fråga sin son fick madame Marcabrun snart
upplysningar från tjänstvilliga andar som så
gärna vilja bära fram nyheter och ställa till
förtret. Hon var av enkel familj, fick madame
Marcabrun höra — å ja, det hade hon kunnat
ana sig till — hennes far, från Montpellier,
var nybyggare nedåt landet och hon själv en
liten musiklärarinna i Fez. Musiklärarinna —
det tyckte madame Marcabrun lät tråkigt.
Hennes son var endast tjugufyra år och
Marthe tycktes ha samma ålder. Ja, Maurice
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
