Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agnes von Krusenstjerna: En vagn stjälper. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VAGN STJÄLPER
gamla, gamla sorg som tärt henne själv. Alla
skymfer som drabbat henne under hennes
första tid med Philippe samlade sig åter till
en hård boll som hon nu ville slunga ifrån
sig och träffa någon annan med. Ja, nu ville
hon döda skimret i Marthes ögon med ett slag.
Marthe sade ingenting. Madame Clotilde
berättade flödande och överdrivet färgat om
sitt möte på gatan:
— Han är otrogen.
Hennes röst blev en hes viskning och så
tystnade den.
Men hon fick plötsligt en känsla av att ha
vänt sig till fel person. Marthe svimmade inte,
visade inte något annat tecken till
sinnesrörelse än att hon böjde sig djupare över
sömnaden i sitt knä och så måtte hon tagit
i för hårt — nålen hon sydde med sprang av
med ett litet klingande ljud.
Motvilligt sade Marthe:
— Han måste väl ha sina nöjen. Jag är ju
lika gammal som han — och då är en kvinna
alltid äldre. Jag hade alltid förutsett — ja,
jag lovade honom att han skulle få ha sin
frihet.
Madame Clotilde fick en hatfull blick i
ögonen.
— Jaså, det är det moderna äktenskapet,
sade hon. Du är vacker och ännu ung, då har
väl du också din frihet?
På det svarade inte Marthe. Men när hon
nu fortsatte att sitta där stum, alltjämt böjd
fastän hon inte längre kunde arbeta med den
avbrutna nålen och någon ny sökte hon inte
upp, förstod madame Marcabrun att hennes
historia ändå träffat. Mot hennes förväntan
gladde det henne inte. Hon hade velat få en
annan att lida — men lidandet gick inte ifrån
henne själv. Bilden av Maurice med de lysande
ögonen, på nytt förälskad, arbetade sig längre
och längre in i hennes medvetande.
— Jag förstår mig inte på den nya
generationen, sade hon trött. Du skulle göra som jag
en gång gjorde, då jag het av svartsjuka var
ute och körde för min man. Jag lät vagnen
stjälpa . . .
Och i detsamma orden utan hennes vilja
gledo över hennes läppar gjorde hon en liten
förskräckt handrörelse, som för att hejda dem
att flyta vidare. .. Men det var redan för
sent. Innan hon riktigt förstått sitt yttrandes
innebörd såg hon Marthe dra åt sig kjolarna
som om hon varit rädd att nu komma henne
nära.
Madame Clotilde satt där med gapande
mun, plötsligt begripande, med ens klarvaken.
”Jag lät vagnen stjälpa.” Ja, så hade det
gått till. Det var ju hon själv som dödat
Philippe. Under alla dessa år hade hon inte
velat begripa det. Nu hade hon äntligen, inför
en ny otrohet, förrått sig för sig själv — och
för en annan. Hade hon inte tänkt innan
vagnen stjälpte: ”Det vore bättre att han
dog”? Och hon lät vagnen stjälpa — med
vilje.
Madame Marcabrun trevade sig utan att
säga något mer ut ur rummet. Det skymde
för hennes ögon. Det var förvånande att hon
hittade över gården. En palms blad strök med
kalla, okänsliga fingrar över hennes panna.
Så var hon uppe hos sig.
Hon blev sittande i sin salong, där
skuggorna från ett ljus, som hon tänt utan att
minnas när, förgrymmade lekte uppåt
väggarna. Ja, alla dessa möbler, alla dessa
minnesvärda saker blevo denna afton till
skuggor, grå och smygande skuggor, som
allteftersom ljuset flämtade djupare ned i staken
slöto sig i en strypande trång ring omkring
den ensamma kvinnan i stolen.
Hon hörde Maurices steg där nere. Strax
därpå hans klingande skratt och hans ömma
övertalande röst. Nu strök han säkert bort
vecken från Marthes panna, nu ljög han som
Philippe gjort, nu log han åt sin hustrus
dumma föreställningar. Oskyldig till allt!
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
