Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: De självansvariga — Europas borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÜTGER ESSÉN
DE SJÄLVANSVARIGA -
EUROPAS BORGARE
Borgerlighetens patos är självansvaret. Alla
ärftliga aristokratier — och allt varaktigt
få-talsvälde blir mer eller mindre ärftligt — äro
fotade på en åskådning om elitens mission och
släktarvets ansvar. Böndernas livskänsla är
betingad av bofasthet och känsla av
förpliktelse mot jord, gård och släkt. Proletariatets
patos är solidariteten. Men självansvaret, det
ekonomiska, det personliga, det moraliska
självansvaret, är borgerlighetens princip
framför andra.
Borgerligheten har i övervägande mån satt
sin prägel på Europa efter 1789. Fram
ungefär till 1900 var borgerligheten en erövrande,
framträngande faktor. Därefter har den i stort
sett fört en vikande kamp och är numera på
många håll både politiskt, ekonomiskt och
moraliskt hårt trängd av proletariatet. Den
har också flerstädes tappat sin gamla
självtillit. Men ännu behärskar borgerligheten,
åtminstone ur yttre synpunkt sett, större delen
av Europa.
Det har sagts att den historiska, mänskligt
relativistiska synen på tillvaron och
samhällsutvecklingen är karakteristisk för den
”moderna" åskådningen och för den
”borgerliga” vetenskap, som hävdat objektiviteten
som sin högsta princip. Det ligger åtskillig
sanning i detta, även om anspråket ej kan
göras gällande exklusivt. Men däremot lär
ingen kunna förneka, att den historiska synen
på den mänskliga verkligheten i praktiken
endast förvärvats av ett fåtal, och att det för
de flesta människor ter sig naturligt att tänka
sig dagens utvecklingstendenser fortsatta rakt
fram i det oändliga. De flesta skulle för övrigt
utan denna illusoriska övertygelse varken
kunna bibehålla sin inre säkerhet och
trygghet eller sin förmåga att nyttigt verka i
världen.
Det är egentligen först under de sista
årtiondena, som den europeiska borgerligheten
börjat tvivla på sig själv. Dessförinnan
erövrade den med ständigt växande självkänsla
samhällsposition efter samhällsposition. Den
vann seger över kungamakt, feodalism och
de gamla statiska samhällenas patriarkaliska
reglementering av näringslivet. Den använde
sig också i denna kamp med gott samvete av
alla medel — krig, revolution, propaganda,
ekonomiska tvångsmedel — och visade icke
nämnvärt större hänsyn för legaliteten än som
kommit till synes vid tidigare strider om
makten i samhällena.
Visserligen blev segern aldrig komplett.
Kungamakt och aristokrati blevo icke
förintade. Det är överhuvud ohistoriskt att
underskatta dessa faktorers reella betydelse under
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
