Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: De självansvariga — Europas borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUTGER ESSÉN
adertonhundra- och nittonhundratalen. Ej
heller blevo dessa äldre samhällsmakters gamla
ideologier helt undanträngda ur sinnena.
Även böndernas bofasthets- och
släkttraditioner kvarlevde till stor del trots den alltmer
segrande tendensen att i rättshänseende närma
jordegendomen till lös egendom.
Men det kan dock ej råda något tvivel
om att borgerligheten i det nittonde
århundradets Europa på de flesta håll nådde fram
till ställningen av dominerande
samhällsfaktor.
Den utvecklade också och fulländade snabbt
sin egen ideologi — liberalismen. Jag säger
med avsikt liberalismen och ej demokratien, ty
sambandet dem emellan är ej betingat av inre
nödvändighet. Att de i praktiken, åtminstone
till 1914, oftast gått hand i hand är en annan
sak. Det för den äldre borgerligheten typiska
sammanlänkandet av liberalism och demokrati
berodde på en övertygelse, att de breda lagren,
det stora folkflertalet, hade ett ”borgerligt”
själsliv, det vill säga var besjälat av
självansvarets patos, eller åtminstone att denna
känsla snabbt skulle vakna efter frigörandet
från äldre samhällsformationers tvångssystem
samt efter förvärvad delaktighet i elementär
uppfostran och i den politiska makten. När
denna övertygelse under efterkrigsåren inför
erfarenhetens vittnesbörd börjat vackla, har
också borgerlighetens självtillit sjunkit, och
kombinationen liberalism-demokrati (det vill
säga demokrati i meningen av flertalsvälde)
ter sig ej mera självklar.
Självansvarets patos är däremot oskiljaktigt
från liberalismens åskådning. Ty utan
personlig handlingsfrihet intet självansvar. Det
ekonomiska självansvaret förutsätter sålunda
näringsfrihet och rörelsefrihet för handel och
företagsamhet; det politiska och sociala
självansvaret förutsätter ”fria offentliga
institutioner” och ”ansvariga regeringar”, och det
moraliska självansvaret förutsätter — förutom
ele
mentär uppfostran, yttrandefrihet, tryckfrihet
och en humanitär rättsordning — även
språklig och nationell frihet. Här knyter
borgerligheten an till adertonhundratalets andra stora
idéfaktor — de nationella rörelserna.
Den borgerlighet, som behärskat Europa
efter franska revolutionen, hade självfallet
sina rötter i det förflutna. Att undersöka och
utforska dessa är en ofta prövad men
långtifrån avslutad forskningsuppgift. I detta
sammanhang kan det ej bli tal om att taga upp
detta problem. Men några få påpekanden äro
nödvändiga.
Luther, Zwingli och Calvin böra i sin mån
betraktas som borgerlighetens förelöpare och
profeter. De lärde och bekände självansvaret
i religionen, i den enskilda människans
förhållande till Gud, vilket dittills, med
undantag för vissa mänsklighetens store, välvilligt
omhänderhafts av den heliga allmänneliga
kyrkans, den katolskas, stora
själskontroll-apparat. Denna senare visade genom denna
sin lära och praktik större psykologisk blick
än reformatorerna, eftersom den av lång och
vid erfarenhet väl visste, att
genomsnittsmänniskan ingalunda tålde vid att på egna
vacklande ben ställas ansikte mot ansikte med
gudomen, och att ett dylikt anspråk därför
var obarmhärtigt. Men reformatorernas krav
var dock grundvalen till alla senare
frihets-läror, och även om de senare protestantiska
kyrkorna — så länge det religiösa livet inom
dem ännu grönskade och blommade — togo
hand om sina får nästan lika väl som
påvekyrkans tjänare, så levde dock Luthers
heroiska, religiösa självansvarskrav för alla som
ett ideal genom tiderna. Det blev med tiden
Kants kategoriska imperativ, och utan hela
detta andliga arv kan man icke tänka sig
själv-ansvarsprincipens senare apoteos i politik och
ekonomi och samhällsmoral.
En annan källåder för tillbaka till
natur-rättsspekulanterna, till den senare medeltidens
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
