Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: De självansvariga — Europas borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SJÄLVANSVARIGA — EUROPAS BORGARE
och renässansens statsteoretiker, till alla
teo-kratiens andliga bekämpare, till Dante och
Machiavelli, till Bodin och Hobbes. Men här
måste vi hejda oss för att ej förirra oss alltför
långt från det moderna Europas borgerlighet.
Borgerskapets ekonomiska ursprung är mera
allmänt känt. Man söker det allmänt i
industrialismens genombrott och den första
maskinteknikens möjliggörande av en från hantverket
avkopplad storproduktion. Detta är självfallet
riktigt. Borgerskapets stora historiska period
sammanfaller med maskinteknikens erövring
av världen — med tonvikten dock på ordet
”erövring”: det är ingalunda säkert eller ens
sannolikt, att maskinproduktionens förestående
övergång till ett mera statiskt system kommer
att ske under ”borgerlig” ledning. Men det
måste också konstateras att ”borgerlighet”
fanns före industrialismens genombrott. Den
var då närmast identisk med
stadsbefolkningens antal och penninghushållningens
samhälleliga räckvidd samt med handelns
utvidgning efter de stora upptäckterna.
Medeltids-handeln hade däremot knappast varit
borgerlig. Då var handeln närmast ett äventyraryrke.
Men med den stora sjöfarten på världshaven
och den relativa rättstrygghet, som skapades
av den nya starka furstemakten, blev
penninghushållning både nödvändig och möjlig, och
ur denna framväxte det ekonomiska
självansvar, som blev borgerlighetens ursprung i
både ekonomi och samhällsmoral. Ty
borgaren kunde icke som adelsmannen falla tillbaka
på privilegium och ärftlig elitställning, icke
som bonden på släkt jorden. Han stod ensam
med sin stela familje- och sedemoral, sitt
arbete, sin idoghet, sin ekonomiska heder, sitt
krav på skydd mot våld och väld men
samtidigt sin trygga visshet att i övrigt kunna reda
sig själv. Han blev rättsordningens starkaste
stöd — och därmed också för århundraden
de starka monarkiernas bundsförvant mot
feodalprivilegier och folkråhet. Och han spelade
en betydande roll, exempelvis i Ludvig XV :s
Frankrike och sexton- och sjuttonhundratalens
England. Den borgerliga människotypen var
skapad, innan den ekonomiska utvecklingen
från slutet av adertonde seklet gav den
möjlighet till en väldig ekonomisk
världsexpan-sion.
Så blev det nittonde århundradet den
europeiske borgarens århundrade.
Vad som nu sker, och med växande fart har
skett åtminstone sedan 1914, är det att denna
människotyp börjat förlora både sin
världs-kontroll och sin självtillit.
Självansvaret som moraliskt patos står icke
högt i den samhällsklass, som från slutet av
adertonhundratalet framträtt som den
erövrande i borgerskapets fjät,
industriarbetarklassen, eller — om man så vill —
proletariatet. Den ”proletära” samhällssynen har
en berättigad ekonomisk grund, den nämligen
att industriarbetaren ofta, även med bästa vilja
i världen, rent faktiskt stått skyddslös mot
överindividuella ekonomiska faktorers
härjningar. Och han har självfallet sökt sitt skydd
i sitt länge enda vapen, sammanhållningen,
och funnit sitt patos i solidariteten, den
moderna arbetarreligionen, som har sin
avart i ”understödstagarandan” men också sin
världsuppgift i ömsesidig offervilja och
sam-hällsdisciplin.
Från detta håll har borgerligheten fått ett
grundskott och står nu i försvarsposition. Dess
framtid ter sig ej längre enbart som
fortsättandet av en triumferande linje uppåt.
Borgerligheten i Europa har börjat tvivla på sig själv.
Bakom detta förhållande ligger i främsta
rummet medelklassens proletarisering, ett verk
av inflation, skattepolitik och det ekonomiska
livets nya organisationsformer, vilka gett ett
tidigare okänt utrymme åt
tjänstemannagruppen. Ty tjänstemannagruppen må ännu ha ett
”borgerligt själsliv”, ännu känna
självansvarets patos, men otryggheten i gruppens
eko
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
