Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: De självansvariga — Europas borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUTGER ESSÉN
nomiska ställning tvingar den mer och mer
att tillgripa samma skyddsmetoder och samma
solidaritetstaktik, som industriarbetarklassen
tidigare med sådan framgång begagnat sig av.
Rent ekonomiskt sett är skillnaden ej längre
alltför stor mellan utkomstmöjligheterna
fölen ung välutbildad man av borgerlig familj
och en ung industriarbetare.
Penninginkomstens storlek blir kanske ungefär densamma,
men tryggheten är snarare större för den unge
arbetaren. Och mentaliteten är ej längre
alltför himmelsvitt skild. Det har visserligen länge
ansetts självklart att tjänstemännen voro goda
borgare, att de vid en samhällskamp skulle
ställa sig på arbetsgivarnas eller ”samhällets”
sida mot arbetarna. Men varför skulle detta
egentligen vara så självklart? Och vilken ny
mening få icke de gamla talesätten
”överklass”, ”medelklass” och underklass” i ett
dylikt samhälle, där medelklassens och
arbetarklassens levnadsstandard flyter ihop, och
där det blir långt större reell klasskillnad
mellan den bättre ställde
fackföreningsarbe-taren och de permanent hel- eller
halvarbetslösa av både borgar- och arbetarursprung, än
mellan den förre och en
medelklasstjänsteman? Det är visserligen sant, att skillnaden i
bildningsnivå alltjämt fortbestår, och att den
borgerliga medelklassen — vilket står i nära
samband med denna skillnad i
bildningsnivån — alltjämt har ett mera levande sinne
för värdet och betydelsen av nationella
traditioner än arbetarklassen, som i ett par
generationer systematiskt uppfostrats att förneka
dessa traditioners värde. Men vem kan
garantera att denna skillnad blir bestående, och
vem har kunnat undgå att observera, hur inom
arbetarklassens elit den insikten mer och mer
börjar vakna, att nationella traditioner, rätt
förstådda, ej stå i minsta motsats till
internationell, eller rättare sagt övernationell
organisation?
Mot denna bakgrund ter sig den europeiska
borgerlighetens framtid icke alltför tryggad.
Den gamla goda liberala tron, att
borgerlighetens livspatos var den enda med högre
kultur förenliga, är ej längre alltför vitt spridd.
Visserligen lever den ännu i tron att
arbetarrörelsens och den politiska och samhälleliga
demokratiens uppgift är att förvandla
arbetarna först till småborgare och sedan till riktiga
borgare. Detta var förkrigsliberalismens
attityd, men nu går erövringen från den ena
samhällsgruppen till den andra åt motsatt håll.
De troende marxisterna åter emotse med
tillförsikt borgerlighetens sönderfallande och
resternas insugande i proletariatet och i
proletariatmentaliteten. Andra åter se i den
”borgerliga samlingens” evigt fortsatta
dragkamp med arbetarfrontens klasskamp — en
dragkamp, som idylliskt nog förutsättes endast
skola utkämpas med röstsedlar — ett bestående
framtidsperspektiv, som märkvärdigt nog ej
tyckes te sig alltför avskräckande för dess
anhängare, oaktat inbördeskrigets spöke alltid
grinar i yttersta förlängningen av detta
”demokratiska” perspektiv. Och slutligen finnas de
som mena att de rörelser, vilka i allmänhet gå
under benämningarna fascism eller
nationalsocialism, skola vara i stånd att under fast
statsledning och med utbildning av en ny
samhällelig elit finna den för framtiden bärande
syntesen mellan borgerligt självansvar och
arbetarklassens solidaritetspatos.
Framtiden må utvisa, vilken åskådning som
är den rätta. Att vidare diskutera dem i detta
sammanhang skulle föra för långt. Här skall
nu endast försökas en hastig inventering av
borgerlighetens aktuella tillgångar i Europas
viktigaste länder.
Borgerlighetens urhem ligger i
Nordvästeuropa. Sedan dess lovande begynnelser i
femtonde och sextonde århundradenas Tyskland
till större delen förintats genom trettioåriga
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
