Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cora Sandel: Alfred. Novell. Översättning av Karin Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED
ju bänkar tillräckligt. När vi har parken så
nära.
I dag fick de fram det här med käppen
också. Han har känt det hänga i luften ända
sedan han första gången kunde stå upprätt
och släpa sig de första stegen över golvet.
En hel rad kränkningar mot ungdomen i
honom. Mot allt det som inte var ramponerat.
Som kommer att leva lika friskt inom honom,
tills han verkligen blir gammal. Till dess han
skulle ha lagt sig på en soffa — av ålder.
Om några år blir det två käppar. En bänk
att släpa sig till. Sitta där och släpa sig hem
igen.
Hjälpen, det blir en dag detta som han
aldrig hade en tanke på förr. Som låg så
otroligt långt borta, att det aldrig någonsin kunde
komma i hans väg. Nu känner han den kalla
skuggan, fläkten av det där som säger: Ser du
det, jag är inte så dum att ha i alla fall. Det
blir jag som får reda upp det åt dig, ge vila
och förlösning. Är jag inte tilltalande, så är
jag desto mer att lita på. Jag är din vän. Du
får vänja dig vid tanken.
Nya föreställningar. Främmande
föreställningar. Om han kom fram med dem, skulle de
säga: Men, kära Alfred, du har mycket att
leva för. Du med ditt huvud. Bara du blir så
att du orkar börja med läsningen igen!
Förresten ser du så duktig ut nu. Vad gör det om
det ena benet är litet kortare än det andra?
Inte ett dugg.
Större aktning har de inte för honom, än
att de tror, att sådant tjänar något till.
Han står och ser nedåt gatan. Skönt att sta
stilla ett tag. När han stöder på tån av sockeln,
är benen nästan lika långa. Huvudet är stilla.
Händerna också. Om han bara kunde komma
därhän, att han inte svängde varken med det
ena eller det andra, när han gick. Han skulle
inte känna sig fullt så mycket som krympling
då. Men då kommer han ingen vart. Han måste
fäkta med allting på en gång.
Nej — inte neråt gatan. Den vägen rusade
han varenda morgon år ut och år in med
frukostsmaken i halsen och böckerna hårt
under armen, medan han knäppte de sista
knapparna i rocken. Samma väg rusade alla
de andra. Han kände till de flesta genom alla
år tillbaka, skolungdom, studenter,
kontors-folk, hade dem till märke på vad klockan var.
Man tänkte inte på det. Det var som det skulle
vara. Ett förbund, ett slags stor familj, även
om man aldrig växlade ett ord med varandra.
Man visste ömsesidigt, vilka man var.
Uppåt? Ännu mindre. Åt det hållet bar det
i väg om söndagarna. Med skidor eller kälke
eller till fots, med vänner och väninnor, hela
gänget. Man tänkte inte på det heller. Det
skulle bara fattats, att man inte hade det så.
Nu får han inte gå de gamla vägarna längre.
Inte ett vidunder som han.
Det får bli parken. Hur gärna han än skulle
velat göra litet uppror mot dem där hemma,
göra ändringar i deras program. Fortfarande
är de bakom gardinen då och då, till dess han
kommit över körbanan och är innanför
grindarna. Då drar de en lättnadens suck och går
definitivt till sitt igen.
Bort till svandammarna. I dag skall han
bara sitta och vila på två bänkar, innan han
är framme, han skall göra allvar av den saken.
Det vill gärna bli tre. I flera dagar har han
gått och tänkt få ner det till två. Där var den
första. Han satte sig inte.
Men stanna måste han. Hjärtat bultar redan
som en hammare, och han måste torka uppe
under hatten. En dam går förbi. Såg hon inte,
att något var på tok? Eller var hon en
barmhärtig själ? Blicken var fäst vid något långt
avlägset, någonting långt bortom honom, den
märkte honom inte.
Bänk nummer två. Han sätter sig. Det är
nätt och jämnt han orkar jämka sig till rätta.
”Du skall inte gå för långa stycken i taget”,
säger de hemma. ”Sätt dig så ofta du kan!
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
