Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cora Sandel: Alfred. Novell. Översättning av Karin Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CORA SANDEL
Kom ihåg, att du har varit sjuk! Det går inte
så fort att få krafter igen.”
Få krafter igen! Det är inte deras mening
att håna. De menar väl. De begriper bara så
förbannat litet av alltsammans. Mamma —
mamma begriper mest. Hon säger minst. Men
bakom gardinen står hon som de andra. Om
hon bara ville låta bli det, hon, som ändå är
mamma.
Men vad begrep han själv — vad skulle
han ha begripit, om inte...? Inte ett dugg.
Nu går han här och vet, att all världens
krymplingar, alla de stympade och vanföra,
borde sluta sig tillsammans och vara för
sig själva någonstans. Bakom palissader. De
skulle inte få titta in en gång, ännu mindre
visa sig, de där, som har maskineriet i
ordning. Just för den sakens skull, som de inte
förstår, inte kan lära sig förstå, med mindre .. .
Vår nu. Full sommar nära på. Snart ferier.
Det luktar blommor någonstans ifrån, luktar
jord och gräs och nyutslaget löv. Finns det
björk i närheten, tro? Eller poppel? Får gå
litet längre någon dag och se efter. Men nu är
det redan fint i vattnet, minst femton grader.
I fjol vid den här tiden var han i färd med
träningen. En sväng hemåt för att slänga ifrån
sig skolböckerna, så upp på en spårvagn, det
hanns med före middagen. Andra pris. Tänkte
gå in för första i år.
På en bänk längre bort sitter barnjungfrur
med barnvagnar. Småbarn leker och gräver i
sanden. En flickunge i sexårsåldern, en sån
där som skall börja skolan till hösten,
hoppar rep. Han skall försöka smita från
sällskapet ...
Bara han har vilat sig en stund . . .
Där kommer jäntungen hoppandes hit.
Repet står i båge omkring henne, sopar i
marken, står i båge, sopar. Fort går det, lätt går
det. Hon har bara armar och ben, lemmar som
en liten älva, hon rör nästan inte vid jorden,
kastar huvudet bakåt och skrattar av övermod.
— Hundra gånger! ropar hon. Ni skall få
se, att jag kan hundra gånger!
Han hör hennes andhämtning, hör suset av
repet som svängs, känner luftdraget från det
och doften av frisk barnahud, friskt barnahår.
Hon räknar:
— Tjugusju, tjuguåtta, tjugunie, tretti.
Fram och tillbaka, mitt framför näsan på
honom, är det hon tänker hoppa de hundra
gångerna. Då och då tittar hon bort på honom,
håller ett öga på om han uppfattar, om han
lägger märke till . ..
En liten flicka. En liten kvinna. Berusad
av sig själv och ännu mer berusad mot
bakgrunden av hans hjälplöshet. Utan en aning
om något ont hos sig själv. Eller — Gud vet?
Men det är, som om de hoppade framför
honom allesammans, Hildur, Astrid, Mia,
Jonne, de gamla väninnorna, som han intill
denna dag undgått att träffa igen. I längden
kan han inte undgå det. Och då kommer just
detta att slå emot honom på nytt,
oupphörligen. Det kommer att finnas där i deras
skratt, som de inte med bästa vilja i världen
kan hålla tillbaka så värst länge åt gången,
som kommer att bubbla och pärla fram, just
när de för hans skull kanske försöker lägga
band på det. Kommer att finnas i varje rörelse
av deras vältrimmade kroppar. Precis som
jäntungen här kommer de bara att känna sig
lättare, vackrare, friare, friskare, därför att
han är som han är.
Kär i dem? Det var han ständigt. Än i den
ena, än i den andra. Gå med sång i blodet,
skulle han inte veta, vad det är? Det vet en
människa tidigt, vad de gamla och fullvuxna
än går och inbillar sig. Och det oklara, farliga
kravet att få famna, att få äga, att få försvinna
i en annan — inte har det släppt honom, för
att han blev tillställd, så att ingen står ut med
att se det. Någonstans i framtiden låg
uppfyllelsen som en säker, naturlig livets sak.
Hildur, Jonne, Astrid, Mia, en av dem, eller
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
