- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / April 1935 Årg. 4 Nr 4 /
58

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Kring drottningen - Anmälda böcker - J. E. Neale, Drottning Elisabet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GÖSTA ATTORPS

till detta hårda öde? Exemplet är inte typiskt
för översättningen i dess helhet, det bör
medges; men likvisst skulle denna genomgående
ha vunnit, verkat mer svenskt original, om
översättarinnan gått till verket med något
andra grundsatser än dem hon nu tillämpat.

*



Det skede i engelsk historia, som markeras
av Elisabets regering, har ju en sorts parallell
i det då Viktoria styrde. Under den ena
drottningen börjar England stiga mot makt och
anseende, och under den andra står det på
höjden av ära, rikedom och trygghet.
Elisabet regerade i fyrtiofem år och Viktoria i
sextiofyra; och både när den förra och den
senare regentinnan lades i graven hade ett
sekel och ett tidevarv försvunnit.

Vad den viktorianska epoken var veta vi
allesammans: löjliga moder, förträngda
komplex, långa — och anmärkningsvärt bra —
romaner; dessutom förfärliga slumkvarter i
städerna och fridfulla herresäten på landet —
kanske en aning förfärligare och fridfullare
än nu —; dessutom framgångsrika
mellan-havanden med svarta och bruna i diverse
tropiker, vilka räckte tills världskartan började
gå i engelsk färg och Kipling kunde fylla
lungorna:

Walk wide o’the Widow at Windsor
for ’alf o’ Creation she owns — — —

Vad Elisabets tid var ha vi naturligtvis ett
betydligt osäkrare begrepp om. Ett och annat
äro vi ju medvetna om. De flesta av tidens
poeter kunde skriva bra teaterstycken på
blankvers, och en av dem, William
Shakespeare, var rentav slängd i konsten. I dessa
skådespel agerade stora herrar, vilka likt
besatta skyndade mot sitt öde — som om livet
vore så kort och dess frukter så glänsande
att ingen ritt kunde vara hård nog —; där
funnos även kvinnor som tyckas oss skönare,

muntrare och rikare än några andra och vilkas
kvickhet vi tro på även sedan vi upphört att
beundra deras vitsar; dessutom funnos där
älskande som fingo sonettstilen att låta som
unga människors naturliga språk; och till
sist fanns där hela raden av groteska,
fryntliga, klipska, rasande och harmlösa individer
som blivit påhittade eller fått sina drag av
mr Shakespeare, tidens son.

När man läser Elisabets historia i professor
Neales nyktra framställning, kan man ibland
känna sig försatt till denna shakespeareska
värld som man inte riskerar att ta miste på.
Där befinner man sig hela tiden, medan man
sitter fördjupad i berättelsen om Essex’
uppstigande till makten, fall och avrättning: en
tygellös och vild historia, vars huvudaktör —
samtidigt som han hinner utveckla en charm,
som besticker såväl drottningen som alla
Londons hantverkare och visdiktare — drivs
framåt av en frenesi som inte tål några
hinder. Där kommer Maria Stuart, villig att
förlora sitt rike för Bothwell och ”följa
honom till världens ände i en vit underkjol”,
ridande bland de främsta av sina män över
floden, genom det rasande ovädret, och till
slut fången i nitton år, tålmodig, sysselsatt
med flyktplaner och konspirationer som delvis
verka som klippta ur en roman. Vad gör det
om man berättar hur hon såg ut, när hon steg
upp på schavotten, fyrtiofyra år gammal:
korpulent, rundryggad, fet i ansiktet, med
dubbelhaka och kastanjebrunt löshår. Den
som läser det kommer i varje fall aldrig att
se henne på det viset: hon är Mary Queen of
Scots och rider genom stormen.

I professor Neales bok finns en historia
som är ny åtminstone för anmälaren och
innehåller den i betraktande av omständigheterna
sannolikt bästa vits som någonsin gjorts. Den
tilldrog sig 1579, då Elisabet var fyrtiofem år
och närde en, såvitt man kan se, lidelsefull
önskan att gifta sig med hertigen av Alengon,

58

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 23:47:37 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-4/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free