Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Kring drottningen - Anmälda böcker - J. E. Neale, Drottning Elisabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING DROTTNINGEN
en önskan som väckte mycket ringa anklang
hos nationen — redan denna tid en nation av
goda engelsmän, sura på utlänningar. En
behjärtad herre vid namn John Stubbs,
juridiskt bildad adelsman med klerikala
släkt-skapsförbindelser, författade med anledning
av den hotande faran en ströskrift, som han
lät sprida i London och landsorten:
”Upptäckten av en gapande avgrund, vari England
sannolikt kommer att bliva uppslukat, om icke
Herren avvänder förbannelsen genom att låta
Hennes Majestät inse sin synd och straffet
därför.” I denna broschyr utvecklade Stubbs, hur
Alengons trontillträde skulle medföra att
mässan åter komme att läsas i kyrkorna;
dessutom voro hertigen och hela hans släkt
fördärvade av sjukdomar, med kroppar slagna
av Guds hand; och till sist befann sig Elisabet
i den ålder, då barnsbörd var som farligast
för en kvinna, vilket Hennes Majestäts läkare
kunde säga henne, om hon blott ville nödga
dem att tala efter sitt samvete. — Elisabet
blev vild av vrede; och sedan heter det:
”Stubbs arresterades tillika med boktryckare
och förläggare, rannsakades och dömdes —
som de andra — att mista högra handen och
undergå en tids fängelsestraff. Med hänsyn till
förbrytelsens art och tidsåldern var domen
inte orättfärdig, men den var helt visst hård
och obarmhärtig. Somliga ansågo den olaglig,
och en domare som fördömde den samt en
advokat som öppet skrek ut sitt ogillande —
båda några år tidigare larmande
parlamentsmedlemmar — fängslades. Elisabets sunda
förstånd hade övergivit henne. Hon tillgav
boktryckaren, men de båda andra måste lida
sitt straff. På schavotten höllo båda ett lojalt
tal till folket, och Stubbs avslutade sitt med en
ordlek: ’Bed för mig’, sade han, nu då min
olycka är för handen’; och då hans högra
hand var avhuggen, lyfte han hatten från
huvudet med den vänstra, ropande: ’Gud
bevare drottningen!’ och svimmade.
Förläggaren lyfte upp sin blodiga stump och ropade:
’Där har jag lämnat en sann engelsmans
hand’, och gick sin väg mycket käckt och
modigt.”
Det finns en annan person från denna
tid, om vilken vi också veta att han gör en
vits vid ett kritiskt tillfälle: det är Hamlet,
strax innan han dör. Vår uppfattning om det
elisabetanska skedet är kanske inte, ehuru
bristfällig, så oriktig. Vi kunde ha gått till
sämre källor.
Om inte anmälaren tar fel, är det Lytton
Strachey som framfört den hypotesen, att Ann
Boleyns olyckliga och bråda död skulle
inverkat på hennes barn, dottern Elisabet, på
ett sätt som kunde göra fallet lämpligt att
använda som skolexempel i modern
psykoanalytisk undervisning: flickan skulle, tack
vare fadern, fattats av en skräck för män som
i undermedveten form följt henne livet ut
och hindrat henne att någonsin gifta sig, hur
angelägen hon än var att ha uppvaktande
kavaljerer omkring sig. Professor Neale
avfärdar teorien i fråga — utan att polemisera
mot den — genom att konstatera ett par
grundläggande fakta:
”Elisabet var två år och åtta månader
gammal, då hennes mor blev avrättad, och hon
blev besparad den skilsmässans smärta, som
till och med ett barn vid den åldern kan
känna, genom att hon hade egen hovhållning.
I motsats till Maria (hennes äldre halvsyster,
dotter till Katarina av Aragonien) var hennes
känsloliv oberört av moderns olyckor. Varken
skam eller förbittring frätte som ett kräftsår
på hennes stolthet. Inte skam, ty hon växte
upp i ett samhälle med känslor stämda i
annan tonart än våra. Att ha en kunglig fader
var börd nog: det kunde förhärliga
snedbjälken och avlägsna skamfläcken av en mor som
begått äktenskapsbrott. Inte heller hade
schavotten någon större betydelse: den var ett
statens verktyg, vartill tidens förnäma familjer
i tur och ordning betalade sin tribut. En
person från Mantua anmärkte i en beskrivning
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
