Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Kring drottningen - Anmälda böcker - J. E. Neale, Drottning Elisabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
över England, författad vid århundradets mitt,
att ’många personer, vilkas släktingar blivit
hängda och fyrdelade, brukade skryta över
detta. Då en utlänning nyligen frågat en
engelsk kapten, om någon av hans familj
blivit hängd och fyrdelad, fick han till svar:
Inte som jag vet. En annan engelsman viskade
då till utlänningen: Var inte förvånad, han är
ingen gentleman.’ Det var nog för Elisabet
att hon var Henrik VIII:s dotter. Det var en
far, över vilken hon med rätta kunde vara
stolt och förtjust; och det var hon. Mot
påståendet om hennes mors skam stod alltid ett
stort frågetecken, och om katolska skribenter
senare mindes och utbroderade hennes
lastbarhet, så prisade protestantiska författare hennes
dygder.”
Det är svårt att se något onormalt i
Elisa-bets förhållande till männen. Att hon ständigt
hade dem omkring sig var betingat av de yttre
förhållandena: hon var medelpunkt för ett
hov som till övervägande del bestod av män.
Professor Neale kallar henne värdinna för en
exklusiv herrklubb. Att hon traktade efter
beundran, komplimanger och uppmärksamhet
ställer henne knappast på en plats för sig i
kvinnokönets historia. I den intima kretsen
omkring henne rådde visserligen en amorös
ton, som kan verka en smula förbryllande på
moderna sinnen. När sir Thomas Heneage
skickade henne en hårnål och ett örhänge,
åtföljda av budskapet: ”Amat iste sine fine’
— denne man skall alltid älska eder —,
svarade hon att hon, i sin tur, icke skulle
upphöra att älska honom, varpå hon lovade att
bära örhänget i ett öra, ”som inte skall lyssna
till något som på minsta vis kan skada den
som skickat det”. Därpå bad hon honom
skynda sig tillbaka till sin hustru och föra
henne med sig till hovet. Det hela är mycket
nätt, men det är inte glödande. Alla männen
hade sina smeknamn. Earlen av Leicester var
hennes ”Ögon”, Hatton hennes ”Ögonlock” —
längre fram blev han hennes ”Får” eller
”Skällgumse” — och sir Walter Raleigh, den
på oceanerna vittbefarne, gick under namnet
”Vatten”, en beteckning som något erinrar om
så kallad amerikansk humor. Vid ett tillfälle,
då ”Får” klagade över att sagda ”Vatten”
hotade att uttränga honom ur drottningens
gunst, betygade härskarinnan att kreaturen på
ängarna ”voro henne så kära, att hon
inhägnat sina stränder så säkert att intet vatten
eller ingen översvämning kunde förgöra dem”
Dessutom sände hon honom en duva som
tecken på ”ett förbund att det inte skulle bliva
någon mera förödelse genom vatten”. Men det
finns något i denna verserade sällskapslek
från sonettdiktningens och den begynnande
preciositetens århundrade, som är
karakteristiskt för Elisabet och inte bara karakteristiskt
för tiden. De mångas kärlek var henne
dyrbarare än den endes. Hon var en stor aktris,
för vilken applådåskorna representerade den
bättre delen. Hon önskade forma sitt liv till
en roman, där England var älskaren och hon
den älskade; och man kan inte säga att hon
misslyckades. Hon var inte sinnad att, som
den skotska drottningen, låta sätta sig i en båt
tillsammans med den hon utvalt och driva
till havs. Men en eller två gånger i sitt liv
tycks hon bittert gärna velat gifta sig.
Ingendera gången hade det varit förnuftigt, och
Elisabet lydde alltid, till sist, förnuftets bud,
om också under knot och snäsor mot
omgivningen.
Det tycks ha funnits en anstrykning av
feminism hos henne. Ett skotskt sändebud sade
en gång: ”Madame, jag känner er stolta
avsikt. Ni tror att ni, om ni gifte er, inte skulle
bli annat än drottning av England; och nu är
ni både konung och drottning. Ni vill inte
fördraga någon som befaller.” Här kanske
man kan tala om ett komplex eller åtminstone
om överkänslighet hos Elisabet: tidens
motvilja mot kvinnlig styrelse var allmänt
utbredd och mycket stark. Den förfärlige John
Knox gav ut sin skrift ”Första trumpetstöten
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
