Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Kring drottningen - Anmälda böcker - J. E. Neale, Drottning Elisabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING DROTTNINGEN
mot det monstruösa kvinnoregementet”, i
vilken han förklarade att kvinnorna, vilka ägde
en girighet omättlig som helvetets avgrund,
voro djävulens port och grind och att männen
voro sämre än djuren, då de tilläto en sådan
omkastning av Guds ordning som att de
dåraktiga skulle styra de sansade. Några månader
senare besteg Elisabet tronen, och Calvin, som
gjort gällande åsikter rätt liknande sin skotske
kollegas, skrev till hennes kansler och
framförde ett slags ursäkt, vilkens mening gick ut
på att kvinnoregemente visserligen, bland de
plågor som följt på människans syndafall, var
att jämställa med slaveri, men att det dock
hände att Gud upphöjde kvinnor, antingen för
att förehålla männen deras slapphet eller för
att förkunna sin egen härlighet (genom vad
han kunde utföra även med dylika redskap).
Andra voro inte fullt så prononcerade som
reformatorerna, men ännu när sir William
Cecil, senare lord Burghley, varit hennes
statssekreterare i två år, hände det att han
grälade upp en man som diskuterat ett viktigt
ärende med drottningen: ”En sak av sådan
vikt”, sade han, ”är för mycket för en kvinnas
kunskaper.” Man kanske inte bör förundra
sig över att Elisabet tycks ha utvecklat en
mani att till varje pris fatta sina egna beslut.
Det var för övrigt oftast kloka beslut.
Kanske kan man lämpligen jämföra henne
med härskarinnan på ett stort gods. Det var
hennes, och hon ville sköta det själv. Det
gällde att vara sparsam, att ha sin ekonomi
i gott stånd, att inte ge sig ut i några
vidlyftigheter. Män äro äventyrliga sällar,
barnsliga, beredda att rusa åstad och trassla in sig
i företag som man aldrig vet var de kan sluta.
Dessutom tala de —- även om de äro
engelsmän — om idéer och principer, ting som äro
farliga, därför att de röra sig på ett plan ovan
verklighetens. Det är gott med ett förtänksamt
fruntimmer vid styret. Elisabet skötte England
ungefär som otaliga kvinnor skött eller velat
sköta sina hem. Hon traktade inte efter ära
och hade en nykter syn på politik och religion.
Hon ville förkovra sin arvedel och bli
omtyckt av sina underhavande. Någon gång
begick hon det felet att vilja bli omtyckt
alltför mycket av någon viss av dem: Essex, den
aldrig riktigt fullvuxne, ställde till med
mycket besvär som man under manlig regim
skulle varit förskonad från. Men hennes siste
gunstling var nästan hennes enda misstag.
Annars gick henne allt väl i händer, och det
fattiga England — fattigt och med liten
befolkning åtminstone i jämförelse med
Frankrike — började komma på grön kvist.
I den vanliga uppfattningen har Elisabets
regim ett mycket djärvt och äventyrligt tycke
över sig: vikingaväsendet kom till heders igen
och fick en andra blomning, medan
skräckslagna spanjorer runtomkring på haven
spanade efter Drakes och Raleighs toppsegel. Så
förhöll det sig naturligtvis också, bara man
inte glömmer bort att från kronans synpunkt
var detta patriotiska sjöröveri en sund, lönande
och framför allt — i det stora hela taget —
säker intäkt, en verksamhet lika väl avpassad
för Elisabets husmoderliga och
småkapitalis-tiska inställning som för hennes undersåtars
bångstyrighet och smak för raska affärer och
hasard. Man kunde, med inte fullt så stor
överdrift som det låter, säga att hon skickade
ut dem för att plocka bär eller rättare sagt
jaga kaniner. Ty Spaniens marina
organisation höll i det längsta kvar vid traditionerna
från Medelhavet, där man kämpade med
år-försedda galärer, vilka sökte haka sig fast vid
sin motståndare för att soldaterna skulle
kunna äntra och ge sig i handgemäng. Inte
förrän 1580 ägde Filip II en flotta avsedd för
Atlanten, och även denna var behärskad ax
den gamla taktiken och dessutom det gamla
byggnadssättet. Men i England hade galärerna
aldrig vunnit insteg, och Henrik VIII hade
kommit på den revolutionerande idén att
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
