Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - George Lansbury, My England, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Allteftersom åren går blir min kärlek allt
större. Denna ö tycks mig som en juvel ute
i havet.–––-— Var någon annanstans på
Guds gröna jord finns ett land så fyllt av
häckar och ängar, vilka varje år genljuder
a\ mångtusende småfåglars sång . . .”
Det är en socialist och en patriot, som
talar — George Lansbury, det engelska
arbetarpartiets chef. I den bok om England
Lansbury just har publicerat är det två grundtoner,
som ständigt återkommer. Det är patriotismen
och den politiska radikalismen.
Sammanställningen förefaller oss kanske en smula ovan.
Den marxistiska internationalismen har dock
aldrig fått något riktigt grepp om de engelska
arbetarskarorna, vilka i mycket stor
omfattning bevarar sin trohet mot den traditionella
religionen sida vid sida med de nya radikala
teorierna på det politiska området.
Den snart åttioårige George Lansbury är i
allo en god exponent för denna typiska
engelska arbetarmentalitet. För honom är den
”socialism”, till vilken han gång på gång
avger brinnande lojalitetsbetygelser, endast en
del av Gudstron och av den varma kärleken
till England. Radikalismen utmynnar inte i
kravet på klasskamp och hat. Den bottnar i en
rättfärdighetskänsla av närmast religiös
betoning, och den resulterar därför inte i
revolutionära paroller utan i vädjanden, som för
tanken till väckelsepredikanten. Lansbury
riktar en bön till läsaren ”att hjälpa oss bygga
upp den nya staten, vars grundvalar skall
heta kärlek, broderskap och fred. Och som
jag redan har sagt kan vi engelsmän leda in
världen på dessa nya banor, om vi bara vill”.
Fosterlandskärleken hör intimt samman med
detta känslokomplex.
När man närmare granskar mr Lansburys
politiska förkunnelse finner man alla radikala
fraser till trots, att denna i själva verket
endast utgör ett fullföljande och en
vidareutveckling av den humanitarism och det
sociala reformnit, som av gammalt har så
djupa rötter i engelskt väsen och engelsk
politik. Under adertonhundratalet hade denna
riktning sitt politiska hemvist i det liberala
partiet. Gladstone var det namn som på de
sociala reformernas område ställde alla andra
i skuggan. I våra dagar har Labour Party
tagit hand om arvet. Engelsk socialreform,
engelsk humanitarism, engelsk självkritik har
fått en fullgod företrädare i arbetarpartiet och
dess hundraprocentigt engelska chef.
Lansbury betonar gång på gång, att han är
socialist och att han vill omorganisera
industrien ”för konsumtion och inte för profit”.
Och likväl är det ett väldigt språng från en
man som Lansbury till radikalerna i The
Socialist League med dess marxistiska
ideologi. Lansbury vill visserligen socialisera
produktionsmedlen, men det får inte ske genom
någon form av konfiskering. Ägarna skall få
ersättning — om de vilja — men på det hela
taget synes dessa tekniska detaljer inte
sysselsätta Lansbury alltför mycket. Han fattar
socialismen som en ny attityd gentemot livet,
èn attityd, som folk i allt vidare utsträckning
kommer att anamma, då de får klarhet om
hur mycket lidande, som finns i denna värld,
hur mycket som kan göras för att få det
avlägsnat — och vilken tillfredsställelse arbetet
härpå medför.
Mr Lansbury själv är en alltigenom
harmonisk människa. Han har ingenting av den
neuros, som är den intellektuella radikalens
psykologiska hemlighet och som kommer
honom att utslunga ord som fräter som
vitriol. Ett kapitel i Lansburys bok handlar
om livsglädjen, och det kan inte råda något
tvivel om att författaren har fått sig tilldelat
ett rikt kvantum av denna vara. Där han sitter
och tittar ner på folket från sin bostad i Bow
Street känner han en nästan extatisk
gemen-samhetskänsla med de enkla män och kvinnor
ur folket han ser vandra hem från arbetet till
slummarna öster ut, och när han står upp i
underhuset som representant för Bow för att
föra dessa människors talan erfar han en än
högre lyckokänsla. Ty den verkliga lyckan,
försäkrar mr Lansbury, den når man inte
genom att jaga efter den utan endast genom
att förbinda såren på dem som är betryckta.
Mr Lansbury, som sannerligen inte brukar
vara persona grata i den konservativa engelska
pressen, har just där fått många vackra
omnämnanden om sin bok. Även det är typiskt
engelskt. Åke Thulstrup
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
