Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Viscount Snowden, An Autobiography, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Viscount Snowden
Viscount Snowden: An Auiobiography.
Vol. II. 1919—1934. Nicholson and
Wat-son. London 1934. 21 s.
Utgivningen av lord Snowdens
självbiografi, förra årets stora händelse i den engelska
litteraturens monumentala serie av ”Life and
Letters”, har gått i mycket rask takt. Den
första volymen (anmäld i Bonniers Litterära
Magasins novemberhäfte 1934) kom i augusti
och redan i oktober förelåg den andra och
sista delen. Som var att vänta rymmer denna
del betydligt mer spännande och dramatiska
moment än den förra. Snowden har dock inte
offrat alltför mycket åt den litterära
sensationen, han har alltjämt kvar sitt intresse för
att göra porträtt i essayform, som visserligen
spränger den biografiska ramen, men som får
sin speciella charm genom porträttörens vassa
och uttrycksfulla stil.
Av de många kapitel i den nya volymen,
som särskilt tilldrar sig läsarens
uppmärksamhet, märkes särskilt avsnittet om hur den ryska
kommunismen under åren 1919—1920
började göra sig gällande i England. Snowden,
till hela sin läggning utpräglad reformist och
redan vid århundradets början en förkämpe
för en nationellt färgad, visserligen mycket
radikal men på kristlig grund vilande
socialism, reagerade mycket starkt mot dessa
revolutionära tendenser. Hans reaktion mot
kommunismen tar inte bara sikte på dess
fientlighet mot kristendomen, som för alla
engelska socialdemokrater av hans egen generation
stod över och högre än den sociala kampen,
den bottnar också i en instinktiv avsky för
kollektivismen, när denna kommer att drabba
individen och familjen. Som god engelsk
demokrat vänder han sig naturligtvis också
mot den ryska kommunismens
diktaturprogram och mot dess terroristiska metoder.
Mitt i sin allvarliga och mången gång
övertygande polemik mot engelska och ryska
kommunister bryter den äkta engelska humorn
fram. Snowden har i likhet med de flesta
engelsmän särskilt sinne för anekdoten, vilket
är i hög grad befriande och mänskligt. För
att belysa den engelska, mer vulgära
radikalsocialismens syn på den parlamentariska kor-
rumptionen drar han fram följande sanna
berättelse ur livet, som här måste återges på
sin oförfalskade cockney. Scenen är en
kommunistiskt färgad arbetarklubb i Whitechapel.
Den radikalsocialistiske ordföranden öppnar
mötet med följande ord: ”Kumarades and
Fellow Workers. Before I call on our
Kuma-rade what has come here to eddicate you,
I want to say something about these here
Liberals and Tories. Now it’s my firm belief
that Arthur James Balfour takes ’Enery
Camp-ell-Bannerman by the arm and they goes
behind the Speaker’s chair, and Arthur says
to ’Enery: ”Enery, what shall we do next to
dish these bloody workers?’”
På radikalt håll i England är man
måhända i dag beredd att intyga, att den
kommunistiske talaren i Whitechapel hade
alldeles rätt, men Philip Snowden säger
motsatsen. Ehuru han själv är utgången från det
engelska industriproletariatet och under
årtionden ansetts som Englands mest radikala
socialist, håller han styvt på den engelska
parlamentarismen, även om han har ett gott
öga till överhuset, vars betydelse för engelskt
samhällsliv han anser vara mer än diskutabel.
1920-talets utrikespolitik, i vilken lord
Snowden tog en så betydelsefull och ärorik
del, behandlas tyvärr ganska knapphändigt
och intet nytt ljus kastas över den brytning
mellan England och Frankrike, som faktiskt
ägde rum vid Haagkonferensen 1929, där
Snowden så framgångsrikt och energiskt
förfäktade den engelska synpunkten på
skade-ståndsfrågan. Vid sin återkomst från Haag
firades han som hela folkets hjälte och ingen
engelsk statsman har sedan Disraelis
återkomst från Berlinkongressen 1878 fått
mottaga sådana hyllningar. Om man får tro
Snowdens egen utsago behöll han emellertid
huvudet kallt och såg nyktert på folkgunstens
obeständighet. Då hans parlamentssekreterare
frågade honom, vad han tänkte om alla dessa
hyllningar, svarade han: ”Det gör inget
intryck på mig. Jag har sett för mycket av den
allmänna opinionens nyckfullhet. Ena dagen
fäster folket helgonglorian vid ert huvud och
nästa dag törnekronan. För tio år sedan blev
jag utslagen vid parlamentsvalen, emedan jag
inte haft majoritetens uppfattning av kriget.”
Philip Snowden har också lugnt tagit alla
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
