Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två kapitel ur ”Nässlorna blomma” - Sju års pilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ KAPITEL
— Jaa, sade Martin. Han var skygg. Han
såg på henne, men vågade ännu inte gå in.
”Min far är död och min mor är i
Karli-fonien”, tänkte han säga, men sade det inte,
ty hunden kom ut genom grinden och nosade
på honom. Flickan var framme och slog till
hunden.
— Vet hut, ditt troll, skrek hon, ge dej in
till ditt! Kom in! Kom in! ropade hon till
Martin.
Hela sitt liv kunde Martin ur minnet höra
detta som en klocka: Kom in! Kom in! Han
korn in och hon stängde grinden.
— Klädknytet tar jag, sade hon. Jag heter
Berta. Jag har varit här sen jag var tre år, nu
är jag fjorton. De är så snälla här.
— Vad heter hunden? sade Martin, som
redan kände sig tryggare.
— Lonna, det är för resten en hynda. Hon
stjäl ägg ibland, då får hon dalj må du tro.
Martin ryckte till och ville rusa mot
grinden. Han visste inte, men han blev rädd. Han
såg en käpp som gick och gick på djur och
människa, han såg pryglet. Det föll och föll
och slet i kroppen. Det hette också dalj. Han
såg dalj.
— Vad är det med dig, undrade Berta. Är
du så rädd för Lonna. Men ni ska nog komma
överens ska du se.
— Min far är död och min mor är i
Karli-fonien, sade Martin. Det var hans värsta —
man hade inbillat honom att det var hans
värsta, därför sade han det nu. Men Berta
lade handen på hans axel och sade:
— Vi vet allt om din far och mor, men
du behöver inte vara rädd här i Vilnäs. De
har slagit mej en enda gång och nu är jag
barnet i huset.
De voro nu framme vid dörren. Hon
öppnade. De satte ifrån sig sina träskor och
gingo in.
— Här är Martin! ropade Berta och sköt
honom framför sig. Hon var kavat och stolt,
som om hon hittat honom vid en källa eller
fött honom för länge sen men haft honom
dold i storkhjulsriset.
— Välkommen, sade fosterfadern och
fostermodern där inne.
— Detta är husmor, Anna, sade Berta och
pekade på kvinnan som stod och log, utan
tänder och med händerna på magen. Hennes
händer voro knotiga och ådriga. -Hon hade
svart, glest hår som liknade tunnslitet tagel.
I dess mitt låg en gråmjällig bena. Näsan var
stor och hade mycken andel även i benkraniet.
Ögonen voro lagom stora och alldeles utan
den ”drömska kupighet”, som kommer inifrån
och trycker ögonen just där ögats stjälk går
in i själen. Ögat blir därav ett drömmareöga
som kirurgens kniv aldrig botar bort och som
japanens bajonett aldrig kan döda. Hon hade
inte sådana ögon. Hennes svårmod låg inne i
hjärtat och kom fram i händerna, som hon
höll över sin navel som var gömd under
gammalt tyg. Ett randigt förkläde föll från hennes
övermidja och streckade hennes kjolhållda
kropp med ett nedertillskratt av
bondflam-mande färg. Hon vaggade liksom till bugning
och log mot Martin.
— Och detta är husfar, Sven, sade Berta.
Martin stod ännu framför Berta, som hennes
pilt liksom — med hennes händer på sina
axlar. Sven log och räckte fram handen.
Handen var torr som ylle och tegel och varm. Den
hade breda, tjocka fingrar. Den var bättre än
Stor-Olas hand. Även Anna räckte honom
handen. Hennes hand svettades av en gammal
ångest. Naglarna lyste som ögonvitor.
— Välkommen till oss. Sitt här på soffan!
Han gick över golvet på trasmattorna, som
liknade en fortsättning på Annas förkläde:
hennes drottningssläp. Och han satte sig på
soffan. Han satt liten där på mitten och de
tre stodo på golvet och sågo honom sitta där.
— Du blir snart van vid oss, sade Anna,
där i soffan får du också ligga.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
