Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två kapitel ur ”Nässlorna blomma” - Sju års pilt - Avsnitt om tioårsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
De liksom stodo och provade hur han var
på soffan. Sedan gick Sven fram och satte sig
där också. Han satte sig sakta och försynt,
hans säte ville sätta sig snällt, stilla, liksom
för att inte skrämma.
— Du var mej en riktig pyssling, sade han
och såg med ett stort leende på Martin. De
stora, svarta mustascherna strök han till med
händerna och log en gång till.
Martin satt stel. Han log han också, men
han log av rädsla. Inne i huvudet och magen
var han så rädd. Skulle han dö nu? Inne i
magen slog hans kyrkklocka. Det gällde att
le och sitta alldeles stilla. Om han hade haft
tjugufem öre! Sven var kanske en luffare som
kommit in i skogarna och fångat Berta och
Anna.
Mustaschen rörde sig. Sven log ännu en
gång. Så lade han sakta sin hand på Martins
skuldra. Martin skrek till, men hejdade sitt
skrik. Han vågade inte vara rädd. Rädslan
klippte av hans skrik, kramade honom till
tystnad. Han satt nu i stum skräck och log
mot bonden. Sven tog halvt suckande, halvt
leende bort sin hand. Han verkade
konfunderad och förundrad. Anna kom fram några
steg, försiktigt som om hon varit rädd att
ännu ett skrik kunde fara ur Martin liksom
mjölkhicka, vid minsta rörelse, minsta
luftdrag. Hon tog bort händerna från magen.
Förklädet var som en kulle. Familjen var i små
omständigheter, hon var i stora.
Berta kom fram och ställde sig i bredd med
henne. En dubbelkvinna. — Men ingen
dubbelman. Bara en välment, tafatt bonde och ett
skrämt knippe som ännu inte ens var pojke,
bara skarn och blek, skälvande pilt.
Berta utsågs av tystnaden att tala. Hon tog
ett par steg över trasmattan. Den ena av sina
tjocka, rödbruna flätor lyfte hon upp och
vägde den i handen som ett
underhandlings-tecken. Martin såg på flätans bukt över
handen och blev fängslad, road, spanögd som
en katt. Berta gjorde en stor hårsnäcka av
flätans nedre del. Höll upp den med
hand-flatan som ett bakverk av hår.
— Du, Martin, sade hon. Martin, du skall
inte vara rädd!
Han lyddes till rösten. Den var mjuk och
sövande bjudande; den var som: Kom in!
Kom in! vid grinden. Hon höll ännu snäckan
av sitt hår i handen.
— Vi är snälla mänskor, sade hon. Och på
rösten hörde nu Martin att de var snälla
mänskor. Han vågade röra händerna och
fingra med dem på träsoffan, vågade vrida
på huvudet och se tapetens mönster: tre
kycklingar under en palm, och tanken snuddade
vid att bonden kunde vara snäll.
Rätt som det var slog han ner ögonen och
följde med blicken en golvspringa tills den
mötte trasmattan. Då såg han upp och hans
ögon voro inte längre rädda. Han såg på dem
alla tre — och skrattade.
Avsnitt om tioårsåldern
Tidigt på hösten fick Martin en frisöndag.
Man föreslog honom därvid att han skulle
besöka det nya ställe som väntade honom,
nämligen gården Norda, som låg avsides i
uppodlade skogstrakter bortom två sjöar.
Man hade gjort i ordning en liten matsäck
åt honom kvällen före och han gav sig av
mycket tidigt på morgonen innan någon i
huset stigit upp. Han hade fått lov att låna
gårdens båt över den första av de två sjöarna.
Av fruktan att inte vakna i tid hade han inte
vågat somna på natten utan låg och ”tänkte”
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
