Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två kapitel ur ”Nässlorna blomma” - Avsnitt om tioårsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ KAPITEL
ända tills septembergryningen började snåla
i öster. Då blev han mycket sömnig men gick
hastigt upp, tände tyst och smygande i spisen
och värmde upp sumpkaffet. Han tyckte sig
inte ha tid att låta det bli riktigt varmt utan
drack det då det ännu bara var ljumt och gav
sig därefter av. Ett munspel, som ännu inte
var så falskt, hade han med sig för att ge åt
sin syster. Han ville inte komma alldeles
tomhänt, dessutom tänkte han spela lite munspel
ute på sjön.
Dimman låg rå i gräset lik gråsjuk ull. Den
höljde trädens nederdelar och svängde ut över
sjön som en drakbank. Där stod den som ett
jättemögel på vattnet och väntade på hans
eka.
Väl att jag fått nya yllestrumpor, tänkte
han. Han stod i båten och öste den med en
böjd plåtbit, och han såg på sina knän, som
det streckiga svarta yllet täckte. Knäskålarna
liknade två paltar, tyckte han. Yllet kliade
besvärande och så var det skönt och varmt.
Som han stod där, kom han att tänka på
Viran. De stötte ut sin eka här, tänkte han,
och där på stenen stod jag och, och lipade.
Det var som om de rott ända till Amerika,
tänkte han och började leka med den tanken,
sköt hastigt ut båten, hoppade i, satte sig och
började ro.
— Här ska ros till Amerika. Här ska vi
min sju inte bli gamla, sade han vänd till
ekan.
Han höll upp årorna ett slag och dröjde
under inverkan av ett infall. Han hade fått
lust att svära. Han skulle svära här och höra
djävulsorden. Han såg sig om. Det var
tillräckligt ljust. Alldeles dager. Så svor han.
— Djäää — och djäv och djäve och djävel
och djäääävelen. Bättre kunde han, ja, fy
djä-velen, bättre kunde han.
Han drog ut djääävelen som han tyckte till
flera meters längd. Djävulen blev en
obegränsad bälg som man kunde dra ut i det
oändliga så långt andan räckte, då gjorde han
ett uppehåll mitt i ett djävels-ä, ty djävelen
var ännu för kort, och fortsatte så till
djävulens springande punkt: äv. . . Sen kom
djävulens svans: elen. På så sätt kunde man
få djävulen att leva oavbrutet under en halv
minut. Martin lät honom leva ett par tre
gånger och fortsatte så rodden. Han frös.
Först rodde han häftigt, så han blev riktigt
varm; så började han leka med att ro alldeles
ljudlöst. Han tyckte sig glida fram tyst som
en bomullstuss, eller som dimman. Nu kom
han in i den. Då tog han åter häftiga årtag
för att komma in i den alldeles. Snart såg han
inte land, såg inte ”sin” gård, som snart inte
skulle vara ”hans” gård: Tollene gård. Han
slog till ordet när han tänkte på det, han
ryckte i det så som man rycker benen och
vingarna av en fluga tills hon ligger där som
en orörlig kaffeböna med bara ögonen
spelande.
— Tollene, fjollene, stollene, nollene. Ja,
du nollenepack, ja, du stollenehelvetespatrask.
Han tänkte rätt som det var på Bodil. Då
tystnade han. Skämdes lite för sig
själv..Stollenehelvetespatrask utom Bodil, tänkte han tyst.
Så började han sjunga utan att välja
melodi, det var bara ett ordsjungande:
— Bodil är snäll! Bodil är rasande snäll.
Ja, så snäll!!!
Det sista snäll lät han gå upp till diskanten.
Där sprack det som en visselpipa med spott i.
Han fråndrog också i någon mån Iris från
stollenehelvetespatrasket. Nej, kanske inte!
Kanske var det bara därför att hon var vacker.
Hon var i alla fall le mot honom, nedlåtande,
högfärdig, grym i ögonen.
— Nej tack! Nej tack! Nej tack! skrek han
plötsligt rasande så att hela den ulmande
dimman tjöt. Och nej tack för Bodil också! Det
var hon som sagt till om pianot den gången
Viran reste. Nej tack, ni! Tollenestollar,
tollenedjävlar!
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
