Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två kapitel ur ”Nässlorna blomma” - Avsnitt om tioårsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
Nu gick solen upp bortom dimman och
göt den röd och rörlig. Martin tyckte att ekan
var en svart gäspning med honom själv i sin
mun. Gäspar du så gäspar jag! Rödsprängd
imma krälade omkring båten.
Allteftersom han rodde lyfte den sakta och
var i ett nu som försvunnen i himlarymden.
Martin satt nu och rodde en lång stund. Han
var nästan glad. Solen värmde gott om ryggen.
Han kom att tänka på roligheter, som han
hört eller som han vrängt till själv. Arbete
befordrar drängvärk och hösådd. Byxorna
grönska och himlarna blåna, sa drängen och
reste till Nevijork. Det piper i mitt hjärta, sa
fånen när han hörde på fåglar. Och så tog
han sitt ordspråk, som han hittat på själv:
Vad är det med villande vågen, sa kräftan
i grytan.
Han vred sig och såg för över. Nu var han
snart vid andra sidan.
Han ryckte upp munspelet, lät årorna‘hänga
i vattnet och spelade melodien till:
På andra sidan,
på andra sidan
där är så ljuvligt och skönt att vara.
Där skall min Jesus den underbara
den pärlbestickade
kappan skänka.
Han tog munspelet från munnen och sjöng
en egen version som han med mycken möda
gjort av sången:
På andra sidan,
på andra sidan
där blommar maskros och beska rabbor.
Där skall min bonde enögda Tollen
i evighet plocka gråblå krabbor.
Båten skrapade nu mot botten. Han gick
i land, drog länken om ett träd och låste
båten. Så gav han sig av på en skogsstig, som
svann in mellan träden, sliten och stampad av
stigspringande folk under flera sekler. Den
var nästan hela vägen en alnsdjup grop, här
och där obevekligt knölig av stenar som
vit-slipats av träskoklapper och av vädren, här
och där överkorsad av gamla svartblanka
rötter hårda som stångjärnssmiden. Martin
skyndade fram nästan till knäna nedsänkt i
denna stigens grop. På båda sidor lyste
förhöstens svampar med blossande kinder och
vita fistlar som nätternas sniglar borrat upp
med blöta borr. Röksvamparna voro ännu inte
vidare mogna; bara en och annan av dem
rök för trätofflorna som Martin, dagen till
ära, bar i stället för vanliga träskor av al —
arton karats aleträ. Alla de övriga
röksvamparna voro ännu snövita, prickmjöliga och
stodo i klungor pösande som
kommunalnämnder då de efter gudstjänsten församlas till
sockenbarnsauktioner.
Vid en stubbe längre bort stodo kantareller,
det var herrskapsmums. Han såg på skaran,
men de vinkade avvärjande: Gå på! Gå på!
Det var fråga om herrskap här och så ojade
de sig: Kommer då aldrig den kostliga
herr-skapsgommen och kysser mig på den gyllene
truten!
Så råkade de i ett slagsmål som varade i
flera dagar, generade sig själv — inget
herrskap kom franskkvittrande till denna skog —
och sjönko så ner i förruttnelse. Snigeln kom
till dem som en svart likvagn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
