Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två kapitel ur ”Nässlorna blomma” - Avsnitt om tioårsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ KAPITEL
hundar svälter man för att de skä driva bra.
Men här ska du ha, lille vossen, för att du
inte bet mig.
Han gav smörgåsarna till hunden. Dom
bjur väl på mat här inne, tänkte han, det är
ju söndag.
Hunden kastade sig förblindad och
dreglande över smörgåsarna och började en orgie
som i hundvärlden söker sin like. In i hundens
långa, utmagrade kroppstunnel flögo
smörgåsarna som höstlöv kastade bakut av tungan
och svalda hela.
Martin tänkte: Bäst att man ger sig av
innanför dörren innan han har slutat, för sen
börjar han väl med mig. Sagt och gjort.
Han knackade på och när det harskade sig
till ”kom in” lyfte han dörrklinkan. Lite
förtunnat matos rusade ut och försvann i vilda
världen. På Tollene var matoset, tjockare.
Detta ställes blyga fläskdoft bådade inget gott.
Men sockenbarn välje icke. Sockenbarn följe
sockenstämmans nådapendel, om den så också
pekar på drängtjänst hos greve Fan.
— God da! (Man satt och åt lite.) Väl
bekomme!
— God da och tack! Är väl Martin, den
nye heren, förstår sej.
— Jaa.
— Sätt fram en stol, mumsade Aron.
Stolen kom. Äggröra, tänkte Martin och lät
blicken slicka i karotten. Det här ska väl
föreställa frukost, jag är ute tidigt.
— Systern din är i lagårn och måkar, sade
Aron, men hon kommer väl snart in.
— Ja, jag gick förstås hit för att se på mitt
nya ställe, sade Martin och gjorde ett mycket
stort försök att le. Jag fick en frisöndag och
då kunde det ju vara roligt att komma.
Martin menade precis vad han sade, ty
egentligen hade han ju ingen annanstans
att gå.
— Jo, det är ju så (tugga), att du ska hit,
sade Aron, det blev bestämt i söndags.
— Joo, sade Martin. Då kom han att tänka
på att han gått in stora vägen i stället för
genom köket och kände sig genast osäkrare.
Han svalde några gånger. Han tyckte om
äggröra. Kanske finns mer i stekpannan, tänkte
han då han såg hur innehållet i karotten
betänkligt tunnade av. Man skrapade redan
mot bottnen, stötte på grund med skeden, men
bonden, Ola, bara suckade och åt. Aron,
sonen, var inte heller sen. Nättast och finast
åto döttrarna, vilka samtidigt som de matade
sina knäbarn kastade halvt moderliga, halvt
forskande blickar bort mot Martin vid dörren.
Dovnast satt Pernilla, Olas hustru, tung av
hull och med inåtvänd blick. Hon såg ut som
en fet tattarkvinna. Håret var biåsvart och
samlat i två stora flätor, så breda att de lagda
sida vid sida nästan skulle ha kunnat gömma
en manshand. Det var det största hår Martin
sett. På grund av flätornas tyngd — ty säkert
var det för detta — höll hon huvudet högt.
Hennes sömniga, svarta blick verkade därför
så underlig: ett slags sömnig stolthet. En
dolsk uppåtsyn. Martin observerade att hon
inte åt av äggröran, men sköt undan den då
den erbjöds henne av döttrarna. I stället
doppade hon mängder av grovbröd i svart kaffe,
mest bara rågkaffe. Under tiden såg hon på
sockenungen vid dörren, men sockenungen
slant undan med blicken och lät den fly över
till väggens kopparbunkar och fäste sig till
slut vid ett gammalt fisk- och bröllopsfat av
tenn, så stort att det på en gång skulle ha
kunnat härbärgera en hel mal från Ivösjön.
Han kom att tänka på mal. Pernilla påminde
om mal. Hennes ögon voro svarta som
bottenlös gyttja, fulla av en likgiltigt blickande och
sugande ondska som kom Martin att vrida sig
på stolen. Ännu när han såg bort på tennfatet
klibbade blickarna fast i synminnet som
hyp-notiska fläckar av tjära. Detta var alltså
Pernilla på Norda, som alla talat om, som alla
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
