Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två kapitel ur ”Nässlorna blomma” - Avsnitt om tioårsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
varnat för, som om hon varit en djup
skogs-göl. Där satt hon nu och åt grovbröd.
När han vågat se på henne några gånger
blev han vanare. Berättelserna hade nog ljugit
en del. Blev man påpasslig och skötte sitt,
som man skulle, bra, så kanske hon också var
som en människa. Hur hade inte förtalet varit
om hans egen mor? Hur hade det inte varit
om hans egen far? Ja, om nästan alla han
kände. Ännu kunde han höra rösterna från
bondkalaset vid Vilnäs: ”Hon ser ut som ett
talgigt sot hela käringen, gu gör hon så.” —
”Ja, hon är svart som en gryta, den elackan,
och full av ont som en orm. Hal emot höga,
tills dom vänder ryggen till, och le som fan
emot Ola. Det syns på det hela. Förr i världen
var Ola en bra bonne, min sju, det kan jag
edligen betyga.” — ”Nau, Ola har nog dansat
valsen med henne också för den delen. Jag
såg då för min del själv.” Och så följde
förstås en underlig historia, som var ett enda
bondkretsande kring Pernillas sköte. Martin
minns orden skamsen och het.
Han sitter innanför dörren i Pernillas hus
och genomgår i tanken hela sitt förråd av
bredskrutna uppgifter om denna Pernilla.
Bonden, som talat om det där sista, var känd
som en riktig bred ljugare. Fick han en sup,
ljög han att han fått en ho. Fick han se en
fjäder, hade han skjutit en tjäder. Ett ägg var
ett tjog, en sten var ett rös. En spindeltråd
på rocken var ett kvinnohår. Han riktigt
diktade. Allt måste vara något annat än det var.
Så blevo blåbären blykulor, han sköt sig i fjol.
Martin ser också på Pernillas döttrar. Den
ena är så lik henne, att det helt enkelt är hon
själv tillbakaflyttad så att säga, tjugu år
föryngrad. Det är som om en kvinna fött sin
egen tvillingsyster. Karla heter hon. Vid sidan
sitter Klara. Båda ha barn på knät, men
bägge barnen äro Karlas, det syns så väl, allt
ger tecken därpå. Karla är frodig och
svart-hårig, hon har samma svarta ögon som
Pernilla, men de äro mera vakna,
genomträngande, snabba och fulla av ett hånfullt
trots. Hennes två barn upprepa hennes drag
och hårfärg.
Klara däremot har Ijusbrunt, nästan rött
hår. Om sommaren är det guldrött, om
vintern är det mörkare. Mörkblå ögon har hon.
När hon ser bort på sockenungen, hånar hon
inte med blicken såsom Karla. Karla behöver
bara se på en för en enda sekund, så känner
man sig så ynklig så man riktigt sjunker ihop.
Det är som om hon vore färdig med allt hon
ser på. Hon förolämpar, hon slår ner modet.
Hon blir nog inte lätt, tänker Martin. På
så sätt sitter han och smygser än på den ene,
än på den andre. De tiga och äta. Klara reser
sig sedan hon satt ifrån sig. ungen på ett av
Karlas tjocka, utspärrade lår. Nu har Karla
en på varje lår, kysser dem på hjässan, nosar
dem mysande i håret. Det syns att hon kysser
sig själv. ”Du är som mej och jag är så gla
i mej”, som Gussum-Kalle säger. Ja då, ja då.
Klara går ut i köket. Kommer tillbaka med
fylld karott. Jo då, det fanns mer äggröra.
Så äta de igen. De äta mer.
— Jaahaa, säjer Ola, jaahaa.
Ingen svarar. Han menar ingenting med
det. Det är en suck. Den är tung men betyder
ändå inte begravning. Han kanske tycker att
Karla får för många barn, ty två till ha börjat
skrika från sin vagga i rummet intill.
Det är tvillingar. De ligga i en dubbelvagga
och synas genom dörrhålet. Den ene har väckt
den andre. Nu växla de och skrika var sin
stund. Karla sätter ner sina två andra på
golvet. De äro två år gamla, kanske tre, och
tvillingar de också. Eftersom de redan äro så
mätta, så de sucka nästan såsom Ola nyss,
finna de sig och börja leka med en trasdocka
samt ett träklot som ligger på golvet och
väntar att bli rullat. Det är stort som ett
kålhuvud. Om ett år ska de vara så starka, att
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
