Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
SJÖRESA
MED ”DON QUIJOTE”
En med författarens tillstånd förkortad essay ur en i dagarna utgiven essaysamling
”Leiden und Grösse der Meister”
Den 20 maj (1934).
Vad jag nu gör borde jag inte göra,
nämligen sitta framåtböjd och skriva. Det bidrar
inte till välbefinnandet, ty sjön är, som våra
amerikanska bordskamrater säga, ”a little
rough”, och ångarens rörelser, som man måste
erkänna äro lugna och väl avvägda, göra sig
naturligtvis mer kännbara i översta våningen,
där det här skrivrummet ligger, än längre ned.
I ”Don Quijote” läste jag rätt mycket i går
eftermiddag och på kvällen till musiken i Blå
salongen och tänker nu fortsätta med lektyren
i den här däckstolen, som är som en
transponering av Hans Castorps förträffliga
liggstol — till motsatt ytterlighet. Vilket
egendomligt monument är inte denna bok! Den
tillhör till sin smak sin egen tid, trots att dess
satir är riktad just mot denna smak. Tidstypisk
är den också i sin ofta nog helt underdåniga
och lojala ton. Och ändå är den i allt vad som
rör det konstnärliga och i hela sin syftning fri
och höjer sig genom sin kritik och sin
allmänmänsklighet högt över sin egen epok. Jag kan
inte säga, hur förtjust jag är i Tiecks
översättning, denna glada och rikt utformade tyska
från vår klassisk-romantiska tid, vårt språk i
dess lyckostund. Vackrast tolkar den verkets
stora humoristiska stil, som än en gång skulle
kunna fresta mig att förklara humorn vara
epikens genuina element, ja att identifiera
humor och epik, ehuru detta sista knappast
logiskt låter försvara sig. Det är ett
roman-tiskt-humoristiskt stilmedel redan när
författaren utger hela den ”stora och märkvärdiga
historien” för att vara en översättning och
kommenterande bearbetning av ett arabiskt
manuskript, som är författat av en ”mor”,
Cide Hamete Benengeli; författaren stöder sig
skenbart på detta och låter ofta sin berättelse
slå över i indirekt anföring med vändningar
som: ”Historien berättar, att...” eller:”Prisad
vare Allah, utropar Benengeli i början av detta
kapitel tre på varandra följande gånger,
varefter han berättar .. .” Äkta humoristiska äro
de självberömmande, resumerande
kapitelrubrikerna av typen: ”Ett förnuftigt och
roande samtal, som förekom mellan Sancho
Panza och hans fru, Teresia Panza, jämte
några andra saker, som äro värda att minnas.”
Eller mera parodiskt-skämtsamt: ”Händelser,
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
