Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRESA MED ”DON QUIJOTE”
vilka, som Benengeli säger, den kommer att
få erfara som läser dem, bara han läser dem
uppmärksamt.” Humoristiskt i djupaste
bemärkelse är slutligen det mänskligt
dubbelbottnade, den livslevande ambivalensen hos de
två centrala gestalterna, ett drag som diktaren
med stolthet är medveten om, då det gäller att
ta avstånd från den hatade och mindervärdiga
fortsättningen av boken. Det var egentligen
denna fortsättning — som en klåpare frestades
av romanens världssuccé att göra — som
inspirerade Cervantes att själv skriva en andra
del, den sjunde till och med tolfte boken,
fastän, som Goethe påpekar, bokens motiv
egentligen voro uttömda redan i första delen.
I den illegitima fortsättningen var Don Quijote
ingenting annat än en narr, värd ett kok stryk,
och Sancho bara ett matvrak. På mer än ett
ställe i den andra delen av ”Don Quijote”
möter man Cervantes’ föraktfulla och kränkta
protest mot en sådan vulgarisering; polemik
finns för övrigt redan i förordet, som annars
är ett mönster av måtta och återhållsamhet —
låt vara kanske endast skenbart: ”Läsaren
ville helst, att jag kallade honom [författaren
till den falska ’Don Quijote’] idiotisk,
enfaldig och oförskämd; något sådant kan
emellertid icke falla mig in, hans gärning må bli
sitt eget straff, han får försvara den inför sig
själv, och därmed slut med den saken.” Det är
kristet och vackert talat. Det enda som sårar
honom är, att ”denne herre” har kallat honom
en gubbe och en krympling — liksom det
skulle ha stått i hans, diktarens, förmåga att
”hålla tillbaka tiden, så att den inte passerade
just hans liv, eller som om han skulle ha fått
sina blessyrer på något slags krog och inte
på den ärorikaste av alla dagar” — han
åsyftar slaget vid Lepanto. ”Dessutom bör
man minnas”, parerar han kvickt, ”att man
inte skriver med gråa hår utan med sin hjärna,
som brukar bli bättre med åren.” Även detta
är förtjusande. Men hans ålders milda
tole
rans visar sig inte så utpräglad i de
oförblom-merade och plumpa historier, som han påstår
sig referera efter ”denne herre”, och som skola
göra klart för denne arme stympare, att ”det
är en av djävulens argaste frestelser att inbilla
en människa, att hon utan vidare skulle kunna
skriva och trycka en bok och skörda pengar
och ära på kuppen”. Dessa ting avslöja
alldeles otvetydigt hämndlystnad, raseri och
flammande hat, de visa, hur stark den halvt
oreflekterade smärtan är hos en stor konstnär,
som får bevittna hur det som har framgång,
fastän det har kvalitet, förväxlas med det som
har framgång, därför att det är uselt.
Cervantes hade fått uppleva, hur ett
mach-verk, som utgav sig vara en fortsättning på
hans verk, på samma sätt som hans eget ”gick
genom världen” och blev precis lika ivrigt
läst. Den nya boken kopierade originalets
enklare sidor, som otvivelaktigt starkt bidragit
till dess framgång: komiken i de scener som
visa dårskapens och den bondska
njutningslystnadens avbasning. Någonting annat var det
inte som kom med. Fortsättningen hade
ingenting av originalets värme, språkkonst,
melankoli och djupa mänskliga innebörd, och
upprörande nog var det ingen som saknade detta:
massan tycktes inte märka någon skillnad alls.
Detta är fruktansvärt förödmjukande för en
diktare; när Cervantes talar orn ”det äckel och
den vämjelse”, som den nya ”Don Quijote”hade
väckt, så menar han sina egna känslor, som
han flyttar över på publiken, och han skriver
den autentiska fortsättningen på boken för att
fördriva detta äckel och denna vämjelse inte
ur publikens utan ur sitt eget sinne: han har
känt denna avsky inte bara inför efteraparens
fuskverk utan också inför sitt eget verk. Den
andra delen av ”Don Quijote”, som han bad
läsaren betänka var skriven av ”samma
konstnär och samma vittne som den första”, skrevs
för att rehabilitera den första delen och rädda
den förkättrade succébokens konstnärliga ära.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
