Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Sjöresa med ”Don Quijote”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMASMANN
Den andra delen har ingenting kvar av den
förstas spontana och lyckliga friskhet — en
ursprungligen anspråkslös plan, en lustig,
munter satir, som par hazard och par génie
blir en bok för folket och för mänskligheten.
Fortsättningen skulle ha varit mindre tyngd
med humanism, bildningselement och
vittnesbörd om en viss litterär frostighet, om inte
författarens ärelystna föresats att göra ett
kvalitetsarbete hade spelat en så stor roll vid
dess tillkomst. Särskilt utarbetar Cervantes
här tydligare och mer medvetet
huvudkaraktärernas dubbelbottnade psykologi. Don
Qui-jote är visserligen en narr; det blir han genom
sin riddarromantik. Men hans anakronistiska
nyck är också källan till en så uppenbar
nobless, renhet, adlig charm och en så
vinnande och aktningsbjudande stil i alla hans
maner, både kroppsliga och andliga, att löjet
över hans ”sorgliga”, hans groteska skepnad
alltid blandas med häpen respekt, och att
ingen möter honom utan att — låt vara
skakande på huvudet — känna sig dragen till
denne ynklige och magnifike, i ett avseende
alldeles stollige men annars otadlige
ridders-man. Det som bär och adlar honom är det
andliga elementet, som här tar formen av
spleen; det är detta som låter honom gå
igenom alla förnedrande öden oberörd och
med bibehållen moralisk värdighet. Och att
isterbuken Sancho Panza med sina ordspråk
och sitt bondska sunda förnuft, som inte alls
har någon förståelse för ”idén”, vilken bara
inbringar prygel, utan snarare för ränselns
innehåll — att han i alla fall har sinne för
detta andliga moment, att han av hela sitt
hjärta håller fast vid sin gode och stollige
herre, inte överger honom trots allt det
obehag, som det medför att vara i hans tjänst, att
han inte kan lösgöra sig från honom utan
ständigt skänker honom sin uppriktiga,
beundrande vasalltrohet — detta fyller hans gestalt
med mänskligt liv och lyfter upp den ur den
rena komikens sfär till den verkliga och djupa
humorns.
Folklig är Sancho avgjort, såtillvida som
han representerar spanjorens förhållande till
den ridderliga stolligheten, som det är hans
roll att tjäna — väl eller illa. Detta har jag
funderat på sedan i går. Spanien är en nation,
som till sin heliga bok upphöjer en
melankolisk travestering och ett utförande in
absur-dum av dess klassiska dygder: grandezzan,
idealismen, den i verklighetens värld illa
inpassade noblessen och den alldeles olukrativa
ridderligheten, ja som med ett slags på en
gång muntert och stolt vemod känner igen sig
i denna bok — är inte det besynnerligt?
Spaniens storhet ligger begraven i förflutna
århundraden; i vår tid har landet att kämpa
med utomordentliga anpassningssvårigheter.
Men vad som intresserar mig, är skillnaden
mellan vad man så pompöst kallar ”historia”
och det själsliga, det mänskliga. Självironi,
frihet och konstnärlig autonomi gentemot och
över sig själv gör kanske inte ett folk så
särskilt ägnat att skapa historia; men dessa
egenskaper äro vinnande och ha sin charm, och
när allt kommer omkring, spelar också det sin
roll i historien. Vad än de historiska
pessimisterna må säga, så har mänskligheten i alla
fall ett samvete, låt vara, att det kanske bara
är ett estetiskt, ett smakens samvete.
Mänskligheten böjer sig visserligen för framgången, för
maktens fait accompli, likgiltigt hur den
kommit till stånd. Men den glömmer trots allt
inte det mänskligt osköna, det brutala och
orättfärdiga våldet, som uppenbarar sig i dess
mitt, och utan dess sympati kan till sist ingen
på makt och skicklighet baserad framgång
bestå. Historien är den gemena verkligheten,
som man är skapad för, och i vilken man
måste utmärka sig; och i historien misslyckas
alltid Don Quijotes osmidiga ädelmod. Det
tjusar, och det är löjligt. Men hur skulle
egentligen en anti-idealistisk, en dyster, en
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
